Saliga de ödmjuka

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

1 Mosebok berättar om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå Jakob väl tills en dag livet kommer ifatt honom. Scenen är den att följande dag ska han möta sin bror Esau, honom som han lurat på faderns välsignelse, och Jakob är rädd. Ensam vid floden Jabbok brottas han hela natten med en okänd man.

jacob-angel1När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob”. Han sade: ”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat.” Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.”  När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. (1 Mos 32:25-31)

Mötet med Gud förändrar oss. Det sätter spår. Det satte stora spår i Jakobs liv. Han fick ett nytt namn. Men han var också märkt av mötet, ödmjukad. Resten av sitt liv påmindes han av varje steg han tog om Guds storhet och nåd. Att vandra ödmjukt med Gud innebär andligt sätt att ”halta på höften”. Det innebär att vara medveten om att inte bara mina naturliga gåvor kommer från Gud, utan att jag också ständigt är föremål för hans oförtjänta godhet och nåd. Jag tillhör inte längre mig själv. Jag är helt och hållet hans. Och jag böjer mina knän i ödmjukhet infor honom.

Det är den insikten Jesus talar om i saligprisningarna. Det börjar med insikten om sin egen andliga fattigdom. ”Saliga är de som är fattiga i anden,” säger han. (Matt 5:3) Det handlar om de människor som bär med sig insikten att de inte har något att komma med inför Gud och att allt är nåd och en gåva utifrån hans gränslösa kärlek. Så fortsätter Jesus – och jag tror han överraskar alla som lyssnar: ”för dem tillhör himmelriket.” Dem tillhör det område där Guds vilja sker, där Guds kraft och makt är påtaglig och närvarande och där hans namn äras och upphöjs. Och som Jesus har lärt oss så handlar detta inte bara om den himmelska världen utan i lika hög grad om vår fysiska, jordiska värld: ”på jorden, som i himlen.” (Matt 6:10) Andlig fattigdom leder till den ödmjuka och överlåtna tro som förlöser Guds rikedomar och kraft här på jorden!

Ödmjukhet handlar också om karaktär och är något som den helige Ande formar i en mäniskas inre. Den är ett uttryck för Andens frukt i en människas liv – ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning” (Gal 5:22) – och den kännetecknas av en stark gudsmedvetenhet.

Gud längtar efter människor som vandrar ödmjukt inför och i gemenskap med honom. De ödmjuka har sällan fokus på sig själva, varken på sina brister eller förtjänster. De ödmjukas fokus är på Gud. Det är därför Jesus också kan säga i saligprisningarna: ”Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden.” (Matt 5:5) Gud anförtror sina skatter till människor som vandrar i ödmjuk gemenskap med honom. De ska få ärva jorden. Det är vad Gud vill göra med oss! Det är inte de som i världens ögon är mäktigast, mest framgångsrika och hyllas av massorna som ska stå som segrare till slut! Nej, det är de som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta. De som, likt Jesus, vandrar i gemenskap med Fadern och som känner hans hjärta.

Så kommer vi tillbaka till orden i Mikas bok. Det finns en gudomlig längtan i de orden. Det finns också en underbar inbjudan i de orden. Gud längtar efter och söker efter människor som vill ”vandra i ödmjukhet med sin Gud.” Att ”vandra… med” beskriver relation, förtrolighet, närhet och gemenskap. Gud vill ha gemenskap med dig och mig för att han älskar oss och han längtar efter att fylla våra livs tomhet med hela den himmelska världens alla rikedomar och välsignelser. Det är därför han söker efter människor som kommer ödmjukt, fattiga och tomma i sig själva. Det handlar helt enkelt om att ju mindre av eget bråte som är i vägen, ju mer kan Gud fylla oss med sina välsignelser. Och ju mer han får fylla på, desto starkare blir flödet och närvaron av hans helige Ande i ditt liv. För det finns en stark koppling mellan ödmjukhet, fördjupad gemensakap med Gud och mer kraft genom den helige Ande i en människas liv. Och Gud längtar efter att få fylla dig så att det flödar över med sin Ande, sin kärlek, sin närvaro och sin kraft.

 

 

Annonser

Ödmjukhetens väg

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så extrem. Men mitt i allt detta kommer Guds Ord och talar till oss om en annan väg. Om ödmjukhetens väg.

Den tredje delen i det Gud längtar efter att våra liv ska innehålla enligt Mika 6:8 handlar om ödmjukhet – att vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. I både det gamla och det nya testamentet ses ödmjukhet som en del i sann och äkta gudsfruktan och ett rätt förhållande till Gud. Orden i 1 Petrusbrevet är ett exempel på det.

Klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne. (1 Petr 5:5-6)

Vad betyder det att vara ödmjuk?

Det hebreiska ord som i Mika 6:8 är översatt med ordet ”ödmjukt” bär med sig betydelser som låg, nedböjd, fattig och tom. Den som är ödmjuk har på något sätt insett inte bara sin egen begränsning utan att inför Guds storhet och fullkomliga kärlek har jag inte mycket att komma med att tillägga. I Mika 6:6 frågar människor: ”Med vad skall jag komma inför Herren?” Sanningen är att Gud behöver inget! Istället säger han: ”Kom tom, kom fattig! Så ska jag fylla dig med mig själv, med min Ande och mitt överflöd.”

Nya testamentet lyfter fram Jesus som vår förebild i att vandra ödmjukhetens väg. I Matteusevangeliet säger Jesus såhär:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda lätt. (Matt 11:28-30)

Vilken tung börda det är att bära! Själviskhet, högmod, egocentrism. Att lära sig att gå ödmjukhetens väg är den lätta börda som Jesus talar om som sitt ok. ”Lär av mig,” säger han. Jesus beskriver sig som mild och ödmjuk i hjärtat. Om du och jag vill veta vad det innebär att vandra ödmjukt med vår Gud så är Jesus förebilden. Och visst stämmer Jesu liv väl in i detta med fattig och tömd på allt sitt eget. Han föddes i ett stall och levde under enkla förhållanden. Han var hemlös och kringvandrande. Han levde beroende av Guds Ande, Guds ledning, Guds närvaro och av Guds och människors försyn och hjälp.

Men det finns en fara när vi beskriver Jesus som ödmjuk. Det är att så många tror att ödmjuk och mesig är synonymer. Jesus var inte mesig. Jesus var Gud. Men han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:7) Han tömde sig på hela himmelens härlighet för att bli lika oss och dela våra liv. När Jesus kommer till oss, kommer han i ödmjukhet. Jesus säger att vi ska lära av honom för han är mild och ödmjuk i hjärtat.

Ödmjukhet och tro hör samman.

Jesus lever i en relation med Gud där han hela tiden gör det han ser sin Fader göra och säger det han hör sin Fader säga. Det finns en fullständig överlåtelse till Gud i Jesu liv. Det är Fadern som är hans fokus. Det är han som är källan och det är hans syften som är målet i Jesu liv. Denna överlåtelse, denna inställning av att ta emot allt från Fadern är precis det som tro handlar om. Att tro är ett verb. Det är något vi gör. Det innebär att överge förtröstan på vår egen förmåga och önskan om att ha allt under kontroll, för att istället helt lita på Gud, på hans Ord och löften och på han förmår att göra det han har sagt. Och att sedan kasta sig ut i det vi inte känner till i tilliten till Gud att han har allt under kontroll.

Det är ju där kampen ofta står. Att släppa taget. Att verkligen lita på Gud. Att vandra vägen fram och lita på att han leder. Det är där de där tyngsta bördorna finns i våra liv. Ofta vill vi hellre bära dem själva än att överlämna dem i Jesu händer. Men Jesu inbjudan till oss att komma till honom och ta emot hans ok och få vila för vår själ är en inbjudan till en djupare och mer hel överlåtelse till honom. Det är en inbjudan att tro och lita och förtrösta på honom, på hans försyn och förmåga.

Kanske är det så att du bär på tunga bördor i ditt liv just nu. Kanske finns det saker som du behöver hjälp att släppa taget om. Jag vill inbjuda dig att just nu ta en stund i bön och överlämna detta till Jesus.

Överlåtelsebön

Jesus, denna stund överlämnar jag mig själv, mitt liv och alla de bördor som tynger mig just nu i dina händer. Jag nämner dem här en och en inför dig. ___________ Tack att jag är fri! Jag vill leva och tjäna dig och lära av dig som är mild och ödmjuk i hjärtat. Amen.

I nästa text fortsätter vi att fundera över hur detta att vandra ödmjukt med vår Gud formar våra liv.

 

Öppna era hjärtan

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet innehåller följande saker: Först att se, sedan att öppna sitt hjärta för den människa/de människor man ser, för att våga beröras in i djupet av sin varelse och sedan sättas i rörelse för att i handling möta det man sett.

Barmhärtighet är ett av de mest centrala begreppen i Bibeln. Det beskriver Guds förhållande till oss människor och sin skapelse och det beskriver kärnan i mötet mellan människor. I den hebreiska Bibeln (GT) används ordet hesed för att beskriva detta. Men det ordet är så mycket större och mer innehållsrikt än att bara översättas med barmhärtighet. Det beskriver Guds förbundstrohet till sitt folk och till oss människor. Det beskriver hans godhet, nåd och kärlek. Det beskriver Guds väsen, vem Gud är. Han är trofast. Han är uthållig. Han är barmhärtig. Han är kärlek! Och så fylls Bibelns blad av ställen som beskriver hur Gud ständigt öppnar sitt hjärta för oss. Ett väldigt fint exempel finner vi i Ps 103:8-14.

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och stor i nåd. Han går inte ständigt tillrätta och behåller inte sin vrede för evigt. Han behandlar oss inte efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som vördar honom. Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som vördar honom, för han vet hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft.

Gud öppnar sitt hjärta och han väntar sig att vi som vill leva i hans efterföljelse drivs av samma öppna hjärta för våra medmänniskor. Jesus tydliggör det i Bergspredikan där han säger: ”Var barmhärtiga som er himmelske fader är barmhärtig.” (Matt 5:7) På det sätt som Gud i Jesus har öppnat sitt hjärta för dig och mig ska vi öppna våra hjärtan för andra och varandra. Se – öppna våra hjärtan – beröras – handla.

good-samaritanEn av Jesu mest kända liknelser handlar om barmhärtighet. Du hittar den i Lukas kapitel 10. Men innan vi kommer så långt som till liknelsen för Jesus ett samtal med en laglärd. Mannen kommer och frågar vad han ska göra för att få evigt liv. Jesus bollar frågan tillbaka: ”Vad står det skrivet i lagen?” (26) Mannen citerar från den judiska trosbekännelsen om att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, kraft och förstånd samt att ”älska din nästa som dig själv.”(27) ”Gör det så får du leva,” svarar Jesus (28). Men mannen har svårt att ta emot de orden och frågar då urskuldande vem hans nästa är. Det är då Jesus berättar om mannen som färdades mellan Jerusalem och Jeriko och föll i rövarhänder. Så kom en präst. Han såg mannen, men inget hände i hans hjärta, så han skyndade förbi. Leviten likaså. Slutligen kom samariern. ”När han såg mannen förbarmade han sig över honom.” (33) Så följer beskrivningen av vad han gjorde allt från antiseptisk sårtvätt till hotellbetalning. Till slut ställs frågan – och den är omvälvande och oväntad och lite bak och fram – ”Vem av de tre var den mannens nästa?” Och svaret: ”Den som visade honom barmhärtighet.” (37)

Att vara en nästa innebär att se, öppna sitt hjärta, beröras och sedan göra något och på så sätt visa en annan människa barmärtighet, oavsett vem hon är och oavsett var hon kommer ifrån, har för tro eller livsstil. ”Gå du och gör som han,” är Jesu ord till den laglärde och också till oss.

På dörren till frysen i vårt kök hänger en magnet med ett citat från John Wesely. Jag tror att det är oerhört relevant i det här sammanhanget:

quote-do-all-the-good-you-can-by-all-the-means-you-can-in-all-the-ways-you-can-in-all-the-places-you-john-wesley-355045

Genom profeten Mika talar Gud till sitt folk om att det han söker inte är offergåvor eller religiösa ceremonier. Han söker ett folk som älskar barmhärtighet och som drivs av barmhärtighet. I början skrev jag att barmhärtighet är ett centralt begrepp i hela Bibeln. Jag tror att det är så därför att det också måste vara ett centralt begrepp i våra liv. Min vision av den kristna gemenskapen, av församlingen, är att den ska kännetecknas av barmhärtighet och av människor som, precis som Paulus skriver till församlingen i Kolosse, har klätt sig i barmhärtighet och kärlek.

 

”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.” (Kol 3:12-24)

Barmhärtighet är ett val du och jag har att göra. Varje dag och i varje ny situation. Att öppna våra hjärtan och våga beröras. Att lyfta och hjälpa. Att trösta och hela. Att be om förlåtelse och ge förlåtelse. Att välja kärlek i alla lägen. Att inse att barmhärtighet är viktigare än att vinna eller ha framgång. Och att låta detta genomsyra ditt liv, din vardag, dina relationer, dina val och handlingar. Och för oss som församling är det ett val som får avgöra hur vi formar gemenskap och möter världen runt omkring.

SE – ÖPPNA – BERÖRAS – HANDLA = BARMHÄRTIGHET

 

Peter Svanberg

Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act justly”, dvs handlar rätt/rättfärdigt. Vad innebär det?

Det är tydligt att det är skillnad på att ha rätt och att handla rätt. I det första fallet är ordet rätt ett adjektiv som beskriver något som du/jag har – rätt, i förhållande till fel. Fel åsikt, fel position, fel uppfattning, fel ursprung, fel kön, fel etc. Så mycket i vårt samhälle idag bygger just på detta att ha rätt eller att vara rätt. Och tyvärr är det detsamma i den kristna världen. Vem har mest rätt i den eller den frågan? Och så dras skiljelinjerna upp. Det är ju så man vet vem som är inne eller ute. Det är ju så man upprätthåller kontroll och skapar trygghet för den egna gruppen och etablerar sitt sammanhangs exklusivitet.

Men det är också detta som är så ödesdigert för vad som sker med gemenskapen. Det går sönder. Människor far illa. Såren blir djupa. Att ha rätt är inte en garanti för att människor gör rätt.

I Johannesevangeliet 8 finner vi en av evangeliernas mest kontroversiella berättelser, den om Jesus och kvinnan som hade ertappats med äktenskapsbrott. Och under tiden du fortsätter läsa kan du också fundera på vad det är hos Jesus som gör berättelsen så kontroversiell. Det jag vill tydliggöra idag är skillnaden mellan ordet rätt när det används som adjektiv och när det används som adverb och hur det faktiskt kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jesus är i templet. De skriftlärda och fariséerna kommer med en kvinna och ställer henne framför Jesus. De citerar Mose lag och säger att den kräver att en sådan kvinna måste stenas till döds. De har ett kassaskåpssäkert fall. De vet att de har rätt! Och så frågar de Jesus: Vad säger du? Och bakom den frågan ligger ju hela batteriet av gränsdragningsfrågor. De vill så gärna hitta ett sätt där de kan definiera Jesus som fel i förhållande till deras gränsdragningar och så kunna anklaga honom för heresi. Så hamnar vi i skärningspunkten i konflikten mellan fariséerna och Jesus, mellan rätt och fel. Och kvinnan som står där inför dem alla, hon var bara ett offer och ett lockbete i maktens ränker.

Men Jesus vänder hela fokuset från rätt som adjektiv till rätt som adverb. Ett adverb är ett ord som beskriver en handling. T ex, Hon sjunger vackert. Han går sakta. I Mikatexten är det nämligen ett rätt handlande som Gud önskar och som definierar det goda han har för oss människor. Det är därför Jesus säger: ”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen.” Synd handlar inte om åsikter eller bibeltolkning. Synd handlar om det som sker i relation till Gud, medmänniskor, mig själv och skapelsen – i tankar, ord och handlingar.

Givetvis vet vi ju så här i efterhand att Jesus, Guds Son och Guds eviga Ord, har rätt. Men han hävdade inte sin rätt att ha rätt! För det var inte det som det hela handlade om. Han är ju också den ende som aldrig gjort orätt – syndat. Han var ju den ende som var kvalificerad att kasta den första stenen! Men han gjorde inte det! En efter en lämnar männen scenen, den äldste först och sedan de andra. Kvinnan står ensam kvar. Inte heller Jesus dömer henne, trots att han hade makt att göra det. Varför?

neither-do-i-condemn-thee-medium

När ordet rätt eller rättfärdighet används framför allt hos profeterna som något som Gud söker  – och Jesus står ju i mångt och mycket i den traditionen – handlar det nästan alltid om en rättvisa som upprättar och återupprättar både människor och gemenskap. Jesus öppnar vägen igen in i gemenskap för den här kvinnan. Han öppnar vägen åter in i livet och återger henne både värdighet och heder. Samtidigt avslöjar han ondskan hos dem som var ute efter att se henne förnedrad och dödad. För vad gläder och ärar Gud mest, att en människa förnedras och dödas i hans namn eller att en människa upprättas och förs in i gemenskap igen i hans namn? Vad är viktigast, att ha rätt eller att återupprätta?

I Jesaja kapitel 58 ställs frågan om hur man fastar på ett rätt sätt, ett sådan som behagar Gud. Svaret tänker jag har bäring också på det vi talar om idag.

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)

Det är den sortens upprättande och icke fördömande gemenskapsuppehållande etik som Jesus ger uttryck för i Johannes 8. Och jag tror att han är en god förebild också för oss idag!

Så vad betyder allt detta för oss, för dig och mig och vårt liv tillsammans som kristen gemenskap? Att det inte är betydelsefullt vad som är rätt och fel och vad vi tror på? Nej, men att tyngdpunkten i hur vi är och gestaltar gemenskap måste ligga, inte i att alla har samma åsikter, utan i att leva på ett sådant sätt att våra handlingar upprättar människor och människor kan se Jesus genom oss.

Joel Halldorf skriver: ”Poängen med kyrkan är inte att utesluta människor, utan att innesluta. Livet i Kristus är liv i gemenskap. Dess främsta kännetecken är inte heroisk askes, utan en politik för vardagen; den är ett sätt allt leva i världen.[1]

Att göra det rätta, är ett sätt att leva i världen. Öppet, inbjudande, upprättande, attraktivt.

Jag tror att det är detta som sker när tyngdpunkten förflyttas från rätt som adjektiv till rätt som adverb, från att ha rätt till att handla rättfärdigt, från att skapa gränser till öppenhet och generositet, från att döma till att upprätta, från ett fokus på mig till ett fokus på oss och från bokstaven till Anden, för som Paulus skriver: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (1 Kor 15:45)

Var det inte just det som kvinnan fick uppleva i mötet med Jesus?

”Inte heller jag dömer dig. Gå! Synda inte mer!”

 

 

 

[1] Ledare i tidningen Dagen, 170922