Others

mika 68

I maj firade vi 10 år som församling. Under dessa 10 år har vi levt med en längtan att människor ska komma till tro på Jesus, och bli en del av en gemenskap där alla växer i tro och kärlek. Den längtan driver oss fortfarande vidare mot framtiden.

Vid församlingens höstkickoff samtalade vi om detta och ställde frågan: Hur ser det sammanhanget – den gemenskapen – ut där tron väcks och kärleken växer? Det rör ju vid grunden i det som är församlingens vision, kallelse och uppdrag. Och för varje ny tid måste detta bli levande i våra liv och församlingens liv.

Jag kom via sociala medier att titta på en kort inspirationsvideo med Daniel Alm där han talar om vision. Han lyfte fram tre aspekter: En församlings vision har sin grund i det Gud har gjort, gör och vill göra från skapelsen, frälsningen och till Jesu återkomst. Det andra är att visionen bygger på vad vi ser och upplever att Gud gör nu och i framtiden i och genom oss. Och till slut måste visionen alltid handla om hur vi är till för andra. (Klicka här för att läsa mer om Brofästets vision och fem G)

weselys chUnder sommaren var vår son Erik i London. Han kom då också att besöka Wesley’s Chapel (den plats som var centralpunkten i 1700-talets väckelse i England). På Instagram la han sedan ut en bild med kommentaren att det inte fanns något kors eller krucifix längst fram i kyrkan, utan tre tavlor med det dubbla kärleksbudet – ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd… Du ska älska din nästa som dig själv[1].” – på sidorna och trosbekännelsen i mitten. För John Wesley var det dubbla kärleksbudet den yttersta och viktigaste beskrivningen av vad det innebär att vara en kristen människa, att vara en sann Jesu efterföljare, och jag håller helt med honom där.

Hur är och blir vi en gemenskap där vi och andra får hjälp att göra det dubbla kärleksbudet till en verklighet i livet? Det handlar både om vad vi gör som gemenskap och vad vi gör var och en, om det inre och yttre livet. På få ställen i Bibeln beskrivs det så väl som hos profeten Mika.

Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

Jag tror att vi behöver hitta de enkla tydliga linjerna i vad det kristna livet och Jesusefterföljelsen handlar om. Ordet från Mikas bok hjälper oss att fokusera på tre enkla saker som alla kan göra och som vi kan gestalta tillsammans som församlingsgemenskap.

  1. Göra det rätta. Det innebär också att avslöja och vända sig bort från det som är ont, var det än visar sig och vilken skepnad det än tar och istället söka sanning, rättfärdighet och fred.
  2. Älska barmhärtighet. Det innebär att söka göra det som är gott mot alla människor och i alla sammanhang och på alla sätt man kan och förmår. Det handlar om att öppna gemenskapen för och dela livet med varandra och andra, också dem som inte kan eller har möjligheten att bjuda tillbaka, men också att lindra nöd och förmedla helande till hela människan. Att älska barmhärtighet innebär också inte minst att ta de tillfällen som ges att visa på Jesus och vägen till nytt liv i gemenskap med honom.
  3. Vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. Tillsammans behöver vi hjälpas åt att hålla kärleken till Jesus brinnande. Vi kan göra det genom bön och tillbedjan i närhet och gemenskap med Gud. Vi gör det genom att läsa, samtala och undervisa Guds Ord. Vi gör det genom att mötas i församlingens gemenskap och dela bordet med varandra, både Herrens bord och varandras bord.

Jag skulle önska att det är detta vi samlas omkring under hösten och frågar oss: hur kan detta förkroppsligas i våra liv och i vår gemenskap. Här ligger en kallelse till en förnyad radikalitet: kärlek, barmhärtighet och en radikal Jesusefterföljelse mitt i vardagen.  Det sägs att Frälsningsarméns grundare en gång skickade ut följande budskap med telegram till sina medarbetare inför ett nytt års arbete: ”Others!” Det handlade om vision och fokus och om uppdrag – andra! Visionen om Brofästet måste alltid ha ett bredare och vidare fokus än bara oss själva. Hur blir det vi är och gör en angelägenhet också för andra? Vad är vår kallelse och vårt uppdrag nu och i framtiden? Jag tror att det dubbla kärleksbudet, orden från profeten Mikas bok tillsammans med Jesu sista ord till sina lärjungar: – ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar![2] – hjälper oss att hitta rätt riktning för våra liv och vår församlings uppdrag också i framtiden.

God bless, Peter Svanberg

[1] Matt 22:37, 39

[2] Matt 28:18

Fader, i dina händer

Det sjunde och sista ordet som Jesus uttalar på korset är:

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Luk 23:46)

Detta är det sista som händer. När Jesus uttalat orden, slutar han att andas. Allt är över. Jesus är död.

Jesus-Crucified-On-Cross-Picture-WallpaperI alla tider har det varit viktigt att minnas en människas sista ord i livet. Det är som om de ger ett andligt testamente till sina närmaste. Genom min uppväxt i Metodistkyrkan fick vi ständigt repetera John Wesleys sista ord: ”Det bästa av allt är att Gud är med oss!” Det är ett starkt andligt testamente. Min mors sista ord var Jesus. Det är också ett starkt testamente. I Jesu sista ord överlämnar han sig själv i Guds händer.

Inför döden är detta det det enda vi kan göra. Som det står i Lydia Lithells sång: ”Det enda vi har att lita till en gång, det är Guds nåd. Guds gränslösa nåd.” Jesus lägger sitt liv i dödens stund i Faderns händer. Men han gör det i en bön som säkerligen följt honom hela livet igenom.

Det är värt att notera att Jesus både i början och i slutet av den tid han hänger på korset vänder sig i bön till Fadern. Det som sker, händer inte isolerat från treenighetens gemenskap. Den Jesus som lider och dör på korset är också den Jesus som är ”sann Gud, av samma väsen som Fadern”. Under hel tiden han hänger på korset ber Jesus. Och han ber böner ur Psaltaren. I den 31a psalmen finner vi den bön som var många frommas judars kvällsbön. ”Jag överlämnar mig i dina händer” (Ps 31:6). Därifrån är Jesu sista ord på korset hämtade.

De böner vi lär oss tidigt i livet och som vi bär med oss och använder oss av blir det fundament som våra liv kommer att bottna på också i tider av nöd. Jesus använde sin aftonbön på korset. Kanske hans mor lärt honom den. Det var i all fall den bönen som i hans sista stund var de ord han uttalade. Det var de orden som bar honom in i döden.

Det finns heliga vanor som är viktiga för oss att upprätthålla både i goda och svåra tider. De vanorna kommer att hjälpa oss när allt annat kläs av och vi står ensamma mot sjukdom, nöd, övergivenhet och inför den ofrånkomliga döden. Bönen är en sådan vana. Att lära sig enkla böner att bära och använda kan kanske upplevas banalt, men ger en rikedom att ösa ur längre fram i livet. Så är det också med bibelord och sånger. Det du och jag dagligen fyller vårt inre med är det som vi en dag kommer att kunna vila på. Det är betydelsefullt vad vi gör idag. Det bygger vad vi gör och vilka vi blir i morgon.

Om Jesus står det ett antal gånger i evangelierna hur han drog sig undan för att be och vara ensam med Fadern. Det var hans vana. Det formade honom. Det var ur den bönegemenskapen han kunde hämta styrka mitt i korsets lidande och till slut överlåta sin ande i Faderns händer.

Vilka andliga praktiker får idag forma den du blir i morgon och förbereda dig för tider då livet kanske är svårare än idag och som gör att du en dag kan sammanfatta ditt liv och din död i Jesus Kristus?

Det sista Jesus gör innan han dör är att lägga sitt liv i Faderns händer. Egentligen är ju detta det enda vi behöver göra. Så överlämnar vi oss i tro och tillit till den Gud vars kärlek vi ser synliggjord genom korset och som inte vill att någon enda av oss ska gå förlorad. Vi får med Jesus lägga våra liv i Faderns händer – överlåta vårt liv, vårt allt, vår framtid, våra förhoppningar, vår fruktan och vår död till honom. Det var det som skedde när rövaren några timmar tidigare hade bett om en tanke. Det är det som sker när en människa ger sitt liv till Gud. Enklare eller svårare är det inte.

Här finns en trygghet som bär hela vägen hem!