Ödmjukhetens väg

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så extrem. Men mitt i allt detta kommer Guds Ord och talar till oss om en annan väg. Om ödmjukhetens väg.

Den tredje delen i det Gud längtar efter att våra liv ska innehålla enligt Mika 6:8 handlar om ödmjukhet – att vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. I både det gamla och det nya testamentet ses ödmjukhet som en del i sann och äkta gudsfruktan och ett rätt förhållande till Gud. Orden i 1 Petrusbrevet är ett exempel på det.

Klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne. (1 Petr 5:5-6)

Vad betyder det att vara ödmjuk?

Det hebreiska ord som i Mika 6:8 är översatt med ordet ”ödmjukt” bär med sig betydelser som låg, nedböjd, fattig och tom. Den som är ödmjuk har på något sätt insett inte bara sin egen begränsning utan att inför Guds storhet och fullkomliga kärlek har jag inte mycket att komma med att tillägga. I Mika 6:6 frågar människor: ”Med vad skall jag komma inför Herren?” Sanningen är att Gud behöver inget! Istället säger han: ”Kom tom, kom fattig! Så ska jag fylla dig med mig själv, med min Ande och mitt överflöd.”

Nya testamentet lyfter fram Jesus som vår förebild i att vandra ödmjukhetens väg. I Matteusevangeliet säger Jesus såhär:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda lätt. (Matt 11:28-30)

Vilken tung börda det är att bära! Själviskhet, högmod, egocentrism. Att lära sig att gå ödmjukhetens väg är den lätta börda som Jesus talar om som sitt ok. ”Lär av mig,” säger han. Jesus beskriver sig som mild och ödmjuk i hjärtat. Om du och jag vill veta vad det innebär att vandra ödmjukt med vår Gud så är Jesus förebilden. Och visst stämmer Jesu liv väl in i detta med fattig och tömd på allt sitt eget. Han föddes i ett stall och levde under enkla förhållanden. Han var hemlös och kringvandrande. Han levde beroende av Guds Ande, Guds ledning, Guds närvaro och av Guds och människors försyn och hjälp.

Men det finns en fara när vi beskriver Jesus som ödmjuk. Det är att så många tror att ödmjuk och mesig är synonymer. Jesus var inte mesig. Jesus var Gud. Men han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:7) Han tömde sig på hela himmelens härlighet för att bli lika oss och dela våra liv. När Jesus kommer till oss, kommer han i ödmjukhet. Jesus säger att vi ska lära av honom för han är mild och ödmjuk i hjärtat.

Ödmjukhet och tro hör samman.

Jesus lever i en relation med Gud där han hela tiden gör det han ser sin Fader göra och säger det han hör sin Fader säga. Det finns en fullständig överlåtelse till Gud i Jesu liv. Det är Fadern som är hans fokus. Det är han som är källan och det är hans syften som är målet i Jesu liv. Denna överlåtelse, denna inställning av att ta emot allt från Fadern är precis det som tro handlar om. Att tro är ett verb. Det är något vi gör. Det innebär att överge förtröstan på vår egen förmåga och önskan om att ha allt under kontroll, för att istället helt lita på Gud, på hans Ord och löften och på han förmår att göra det han har sagt. Och att sedan kasta sig ut i det vi inte känner till i tilliten till Gud att han har allt under kontroll.

Det är ju där kampen ofta står. Att släppa taget. Att verkligen lita på Gud. Att vandra vägen fram och lita på att han leder. Det är där de där tyngsta bördorna finns i våra liv. Ofta vill vi hellre bära dem själva än att överlämna dem i Jesu händer. Men Jesu inbjudan till oss att komma till honom och ta emot hans ok och få vila för vår själ är en inbjudan till en djupare och mer hel överlåtelse till honom. Det är en inbjudan att tro och lita och förtrösta på honom, på hans försyn och förmåga.

Kanske är det så att du bär på tunga bördor i ditt liv just nu. Kanske finns det saker som du behöver hjälp att släppa taget om. Jag vill inbjuda dig att just nu ta en stund i bön och överlämna detta till Jesus.

Överlåtelsebön

Jesus, denna stund överlämnar jag mig själv, mitt liv och alla de bördor som tynger mig just nu i dina händer. Jag nämner dem här en och en inför dig. ___________ Tack att jag är fri! Jag vill leva och tjäna dig och lära av dig som är mild och ödmjuk i hjärtat. Amen.

I nästa text fortsätter vi att fundera över hur detta att vandra ödmjukt med vår Gud formar våra liv.

 

Annonser

Undervisningshelg med Hans Sundberg 18-19 november

Åter igen har vi förmånen att tillsammans med Filadelfia Södra Öland och Vardagskyrkan inbjuda till en undervisningshelg med Hans Sundberg, pastor i församlingen Mosaik i Uppsala. Lördagseftermiddagen hålls samlingarna i Filadelfia och på söndagen i Brofästet. Vi tror att Gud under den här helgen genom sin Ande vill styrka och uppmuntra oss var och en personligen men också som hans församling och utrusta oss till det som är vår kallelse.

Hans Sundberg

Hans beskriver sig själv såhär: ”Jag har haft förmånen att predika evangeliet om Jesus i nära fyrtiofem år. Första gången jag stod i predikstolen var jag bara sexton. Jag är väldigt tacksam till Gud för förtroendet.

Jag har många års teologistuider bakom mig, på Fjellstedtska Skolan, Betelseminariet, Uppsala Universitet och Stockholms Universitet. 1986 doktorerade jag i systematisk teologi/tros- och livsåskådningsvetenskap.

Jag har varit församlingspastor, seminarielärare, församlingsplanterare i olika länder, handledare och National Direktor för Vineyardrörelsen. Alltid engagerad i ekumenik och mission, fler måste få höra de riktigt goda nyheterna! Numera är jag fokuserad på ledarutveckling i Sverige, Norden, Nepal, Indien med mera, och leder tillsammans med min fru Lotta församlingen Mosaik.

Tider under helgen:

Lördag 18 november 15.00 – ca 18.00 i Filadelfia, Mörbylånga. Det blir två undervisningspass med en paus för fika och gemenskap i mitten.

Söndag 19 november 15.15 mingelfika och gemenskap i Brofästet följt av GUDSTJÄNST kl 16.00. Hans medverkar vid dessa tillfällen och vi kommer också att ge utrymme för att dela Jesusberättelser och att få förbön.

Under söndagen kommer även de tre församlingarnas ledarskap mötas till gemenskap, samtal och bön.

 

Arrangörer: Församlingen Brofästet, Filadelfia Södra Öland och Vardagskyrkan

Öppna era hjärtan

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet innehåller följande saker: Först att se, sedan att öppna sitt hjärta för den människa/de människor man ser, för att våga beröras in i djupet av sin varelse och sedan sättas i rörelse för att i handling möta det man sett.

Barmhärtighet är ett av de mest centrala begreppen i Bibeln. Det beskriver Guds förhållande till oss människor och sin skapelse och det beskriver kärnan i mötet mellan människor. I den hebreiska Bibeln (GT) används ordet hesed för att beskriva detta. Men det ordet är så mycket större och mer innehållsrikt än att bara översättas med barmhärtighet. Det beskriver Guds förbundstrohet till sitt folk och till oss människor. Det beskriver hans godhet, nåd och kärlek. Det beskriver Guds väsen, vem Gud är. Han är trofast. Han är uthållig. Han är barmhärtig. Han är kärlek! Och så fylls Bibelns blad av ställen som beskriver hur Gud ständigt öppnar sitt hjärta för oss. Ett väldigt fint exempel finner vi i Ps 103:8-14.

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och stor i nåd. Han går inte ständigt tillrätta och behåller inte sin vrede för evigt. Han behandlar oss inte efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som vördar honom. Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som vördar honom, för han vet hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft.

Gud öppnar sitt hjärta och han väntar sig att vi som vill leva i hans efterföljelse drivs av samma öppna hjärta för våra medmänniskor. Jesus tydliggör det i Bergspredikan där han säger: ”Var barmhärtiga som er himmelske fader är barmhärtig.” (Matt 5:7) På det sätt som Gud i Jesus har öppnat sitt hjärta för dig och mig ska vi öppna våra hjärtan för andra och varandra. Se – öppna våra hjärtan – beröras – handla.

good-samaritanEn av Jesu mest kända liknelser handlar om barmhärtighet. Du hittar den i Lukas kapitel 10. Men innan vi kommer så långt som till liknelsen för Jesus ett samtal med en laglärd. Mannen kommer och frågar vad han ska göra för att få evigt liv. Jesus bollar frågan tillbaka: ”Vad står det skrivet i lagen?” (26) Mannen citerar från den judiska trosbekännelsen om att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, kraft och förstånd samt att ”älska din nästa som dig själv.”(27) ”Gör det så får du leva,” svarar Jesus (28). Men mannen har svårt att ta emot de orden och frågar då urskuldande vem hans nästa är. Det är då Jesus berättar om mannen som färdades mellan Jerusalem och Jeriko och föll i rövarhänder. Så kom en präst. Han såg mannen, men inget hände i hans hjärta, så han skyndade förbi. Leviten likaså. Slutligen kom samariern. ”När han såg mannen förbarmade han sig över honom.” (33) Så följer beskrivningen av vad han gjorde allt från antiseptisk sårtvätt till hotellbetalning. Till slut ställs frågan – och den är omvälvande och oväntad och lite bak och fram – ”Vem av de tre var den mannens nästa?” Och svaret: ”Den som visade honom barmhärtighet.” (37)

Att vara en nästa innebär att se, öppna sitt hjärta, beröras och sedan göra något och på så sätt visa en annan människa barmärtighet, oavsett vem hon är och oavsett var hon kommer ifrån, har för tro eller livsstil. ”Gå du och gör som han,” är Jesu ord till den laglärde och också till oss.

På dörren till frysen i vårt kök hänger en magnet med ett citat från John Wesely. Jag tror att det är oerhört relevant i det här sammanhanget:

quote-do-all-the-good-you-can-by-all-the-means-you-can-in-all-the-ways-you-can-in-all-the-places-you-john-wesley-355045

Genom profeten Mika talar Gud till sitt folk om att det han söker inte är offergåvor eller religiösa ceremonier. Han söker ett folk som älskar barmhärtighet och som drivs av barmhärtighet. I början skrev jag att barmhärtighet är ett centralt begrepp i hela Bibeln. Jag tror att det är så därför att det också måste vara ett centralt begrepp i våra liv. Min vision av den kristna gemenskapen, av församlingen, är att den ska kännetecknas av barmhärtighet och av människor som, precis som Paulus skriver till församlingen i Kolosse, har klätt sig i barmhärtighet och kärlek.

 

”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.” (Kol 3:12-24)

Barmhärtighet är ett val du och jag har att göra. Varje dag och i varje ny situation. Att öppna våra hjärtan och våga beröras. Att lyfta och hjälpa. Att trösta och hela. Att be om förlåtelse och ge förlåtelse. Att välja kärlek i alla lägen. Att inse att barmhärtighet är viktigare än att vinna eller ha framgång. Och att låta detta genomsyra ditt liv, din vardag, dina relationer, dina val och handlingar. Och för oss som församling är det ett val som får avgöra hur vi formar gemenskap och möter världen runt omkring.

SE – ÖPPNA – BERÖRAS – HANDLA = BARMHÄRTIGHET

 

Peter Svanberg

Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act justly”, dvs handlar rätt/rättfärdigt. Vad innebär det?

Det är tydligt att det är skillnad på att ha rätt och att handla rätt. I det första fallet är ordet rätt ett adjektiv som beskriver något som du/jag har – rätt, i förhållande till fel. Fel åsikt, fel position, fel uppfattning, fel ursprung, fel kön, fel etc. Så mycket i vårt samhälle idag bygger just på detta att ha rätt eller att vara rätt. Och tyvärr är det detsamma i den kristna världen. Vem har mest rätt i den eller den frågan? Och så dras skiljelinjerna upp. Det är ju så man vet vem som är inne eller ute. Det är ju så man upprätthåller kontroll och skapar trygghet för den egna gruppen och etablerar sitt sammanhangs exklusivitet.

Men det är också detta som är så ödesdigert för vad som sker med gemenskapen. Det går sönder. Människor far illa. Såren blir djupa. Att ha rätt är inte en garanti för att människor gör rätt.

I Johannesevangeliet 8 finner vi en av evangeliernas mest kontroversiella berättelser, den om Jesus och kvinnan som hade ertappats med äktenskapsbrott. Och under tiden du fortsätter läsa kan du också fundera på vad det är hos Jesus som gör berättelsen så kontroversiell. Det jag vill tydliggöra idag är skillnaden mellan ordet rätt när det används som adjektiv och när det används som adverb och hur det faktiskt kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jesus är i templet. De skriftlärda och fariséerna kommer med en kvinna och ställer henne framför Jesus. De citerar Mose lag och säger att den kräver att en sådan kvinna måste stenas till döds. De har ett kassaskåpssäkert fall. De vet att de har rätt! Och så frågar de Jesus: Vad säger du? Och bakom den frågan ligger ju hela batteriet av gränsdragningsfrågor. De vill så gärna hitta ett sätt där de kan definiera Jesus som fel i förhållande till deras gränsdragningar och så kunna anklaga honom för heresi. Så hamnar vi i skärningspunkten i konflikten mellan fariséerna och Jesus, mellan rätt och fel. Och kvinnan som står där inför dem alla, hon var bara ett offer och ett lockbete i maktens ränker.

Men Jesus vänder hela fokuset från rätt som adjektiv till rätt som adverb. Ett adverb är ett ord som beskriver en handling. T ex, Hon sjunger vackert. Han går sakta. I Mikatexten är det nämligen ett rätt handlande som Gud önskar och som definierar det goda han har för oss människor. Det är därför Jesus säger: ”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen.” Synd handlar inte om åsikter eller bibeltolkning. Synd handlar om det som sker i relation till Gud, medmänniskor, mig själv och skapelsen – i tankar, ord och handlingar.

Givetvis vet vi ju så här i efterhand att Jesus, Guds Son och Guds eviga Ord, har rätt. Men han hävdade inte sin rätt att ha rätt! För det var inte det som det hela handlade om. Han är ju också den ende som aldrig gjort orätt – syndat. Han var ju den ende som var kvalificerad att kasta den första stenen! Men han gjorde inte det! En efter en lämnar männen scenen, den äldste först och sedan de andra. Kvinnan står ensam kvar. Inte heller Jesus dömer henne, trots att han hade makt att göra det. Varför?

neither-do-i-condemn-thee-medium

När ordet rätt eller rättfärdighet används framför allt hos profeterna som något som Gud söker  – och Jesus står ju i mångt och mycket i den traditionen – handlar det nästan alltid om en rättvisa som upprättar och återupprättar både människor och gemenskap. Jesus öppnar vägen igen in i gemenskap för den här kvinnan. Han öppnar vägen åter in i livet och återger henne både värdighet och heder. Samtidigt avslöjar han ondskan hos dem som var ute efter att se henne förnedrad och dödad. För vad gläder och ärar Gud mest, att en människa förnedras och dödas i hans namn eller att en människa upprättas och förs in i gemenskap igen i hans namn? Vad är viktigast, att ha rätt eller att återupprätta?

I Jesaja kapitel 58 ställs frågan om hur man fastar på ett rätt sätt, ett sådan som behagar Gud. Svaret tänker jag har bäring också på det vi talar om idag.

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)

Det är den sortens upprättande och icke fördömande gemenskapsuppehållande etik som Jesus ger uttryck för i Johannes 8. Och jag tror att han är en god förebild också för oss idag!

Så vad betyder allt detta för oss, för dig och mig och vårt liv tillsammans som kristen gemenskap? Att det inte är betydelsefullt vad som är rätt och fel och vad vi tror på? Nej, men att tyngdpunkten i hur vi är och gestaltar gemenskap måste ligga, inte i att alla har samma åsikter, utan i att leva på ett sådant sätt att våra handlingar upprättar människor och människor kan se Jesus genom oss.

Joel Halldorf skriver: ”Poängen med kyrkan är inte att utesluta människor, utan att innesluta. Livet i Kristus är liv i gemenskap. Dess främsta kännetecken är inte heroisk askes, utan en politik för vardagen; den är ett sätt allt leva i världen.[1]

Att göra det rätta, är ett sätt att leva i världen. Öppet, inbjudande, upprättande, attraktivt.

Jag tror att det är detta som sker när tyngdpunkten förflyttas från rätt som adjektiv till rätt som adverb, från att ha rätt till att handla rättfärdigt, från att skapa gränser till öppenhet och generositet, från att döma till att upprätta, från ett fokus på mig till ett fokus på oss och från bokstaven till Anden, för som Paulus skriver: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (1 Kor 15:45)

Var det inte just det som kvinnan fick uppleva i mötet med Jesus?

”Inte heller jag dömer dig. Gå! Synda inte mer!”

 

 

 

[1] Ledare i tidningen Dagen, 170922

Others

mika 68

I maj firade vi 10 år som församling. Under dessa 10 år har vi levt med en längtan att människor ska komma till tro på Jesus, och bli en del av en gemenskap där alla växer i tro och kärlek. Den längtan driver oss fortfarande vidare mot framtiden.

Vid församlingens höstkickoff samtalade vi om detta och ställde frågan: Hur ser det sammanhanget – den gemenskapen – ut där tron väcks och kärleken växer? Det rör ju vid grunden i det som är församlingens vision, kallelse och uppdrag. Och för varje ny tid måste detta bli levande i våra liv och församlingens liv.

Jag kom via sociala medier att titta på en kort inspirationsvideo med Daniel Alm där han talar om vision. Han lyfte fram tre aspekter: En församlings vision har sin grund i det Gud har gjort, gör och vill göra från skapelsen, frälsningen och till Jesu återkomst. Det andra är att visionen bygger på vad vi ser och upplever att Gud gör nu och i framtiden i och genom oss. Och till slut måste visionen alltid handla om hur vi är till för andra. (Klicka här för att läsa mer om Brofästets vision och fem G)

weselys chUnder sommaren var vår son Erik i London. Han kom då också att besöka Wesley’s Chapel (den plats som var centralpunkten i 1700-talets väckelse i England). På Instagram la han sedan ut en bild med kommentaren att det inte fanns något kors eller krucifix längst fram i kyrkan, utan tre tavlor med det dubbla kärleksbudet – ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd… Du ska älska din nästa som dig själv[1].” – på sidorna och trosbekännelsen i mitten. För John Wesley var det dubbla kärleksbudet den yttersta och viktigaste beskrivningen av vad det innebär att vara en kristen människa, att vara en sann Jesu efterföljare, och jag håller helt med honom där.

Hur är och blir vi en gemenskap där vi och andra får hjälp att göra det dubbla kärleksbudet till en verklighet i livet? Det handlar både om vad vi gör som gemenskap och vad vi gör var och en, om det inre och yttre livet. På få ställen i Bibeln beskrivs det så väl som hos profeten Mika.

Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

Jag tror att vi behöver hitta de enkla tydliga linjerna i vad det kristna livet och Jesusefterföljelsen handlar om. Ordet från Mikas bok hjälper oss att fokusera på tre enkla saker som alla kan göra och som vi kan gestalta tillsammans som församlingsgemenskap.

  1. Göra det rätta. Det innebär också att avslöja och vända sig bort från det som är ont, var det än visar sig och vilken skepnad det än tar och istället söka sanning, rättfärdighet och fred.
  2. Älska barmhärtighet. Det innebär att söka göra det som är gott mot alla människor och i alla sammanhang och på alla sätt man kan och förmår. Det handlar om att öppna gemenskapen för och dela livet med varandra och andra, också dem som inte kan eller har möjligheten att bjuda tillbaka, men också att lindra nöd och förmedla helande till hela människan. Att älska barmhärtighet innebär också inte minst att ta de tillfällen som ges att visa på Jesus och vägen till nytt liv i gemenskap med honom.
  3. Vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. Tillsammans behöver vi hjälpas åt att hålla kärleken till Jesus brinnande. Vi kan göra det genom bön och tillbedjan i närhet och gemenskap med Gud. Vi gör det genom att läsa, samtala och undervisa Guds Ord. Vi gör det genom att mötas i församlingens gemenskap och dela bordet med varandra, både Herrens bord och varandras bord.

Jag skulle önska att det är detta vi samlas omkring under hösten och frågar oss: hur kan detta förkroppsligas i våra liv och i vår gemenskap. Här ligger en kallelse till en förnyad radikalitet: kärlek, barmhärtighet och en radikal Jesusefterföljelse mitt i vardagen.  Det sägs att Frälsningsarméns grundare en gång skickade ut följande budskap med telegram till sina medarbetare inför ett nytt års arbete: ”Others!” Det handlade om vision och fokus och om uppdrag – andra! Visionen om Brofästet måste alltid ha ett bredare och vidare fokus än bara oss själva. Hur blir det vi är och gör en angelägenhet också för andra? Vad är vår kallelse och vårt uppdrag nu och i framtiden? Jag tror att det dubbla kärleksbudet, orden från profeten Mikas bok tillsammans med Jesu sista ord till sina lärjungar: – ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar![2] – hjälper oss att hitta rätt riktning för våra liv och vår församlings uppdrag också i framtiden.

God bless, Peter Svanberg

[1] Matt 22:37, 39

[2] Matt 28:18

Pilgrimsvandring till Gråborg

Församlingen Brofästet

DSC_0096-960x440

På söndag 20 augusti är det dags för sommarens härliga pilgrimsvandring! Som vanligt är vårt mål Gråborg och St Knuts kapell. Den här gången försöker vi att göra själva vandringen lite kortare genom att starta i den bortre änden av Jordtorpsåsen vid de sk Kvarnbackarna (se kartan) och sedan ta oss över åsen och genom lövskogen ner till Gråborg.

jordtorpsåsen karta
Framme vid St Kunts kapell äter vi vår medhavda matsäck och så firar vi en enkel gudstjänst tillsammans innan vi vandrar tillbaka till Kvanbackarna.
För dem som behöver skjuts sker samling utanför Brofästets lokal 15.45. Annars möts vi vid Kvarnbackarna ca 16 för att sedan börja vår pilgrimsvandring.

Välkommen med på en härlig eftermiddag med gemenskap, delgivning, närhet till naturen och till Gud!

View original post

Tro, hopp och kärlek

Församlingen Brofästets ledord för 2017 är:img_0345-1

TRO på Guds ord och löften

En attityd och ett fokus fullt av HOPP

KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

”Vi tackar alltid Gud för er alla när vi nämner er i våra böner, för vi tänker ständigt på er gärning i tron, ert arbete i kärleken och er uthållighet i hoppet till vår Herre Jesus Kristus inför vår Gud och Far.” (1 Thess 1:2-3)

Orden från inledningen av Paulus brev till församlingen i Thessaloniki uttrycker aktivitet och riktning. Tron, hoppet och kärleken ger både innehåll, kraft och riktning åt det kristna livet. Allt frö ofta har dessa ord istället blivit abstrakta ting som vi betraktar från håll eller distanserat diskuterar innebörden av. Vi behöver hjälpas åt att återta de här tre begreppen så att de får forma våra liv, vår gemenskap och det evangelium – det vittnesbörd – vi förmedlar till våra medmänniskor.

1. TRO på Guds ord och löften

Vad är det att tro? Är det att hålla en rad trossatser för sanna? Är det detsamma som att läsa med i trosbekännelsen? Det kan vara en bra början. Men att bara hålla saker för sanna förvandlar inte en människas liv. Tro börjar i ett möte med Jesus. Det är där som det jag kan ana och fatta blir till den livsförvandlande kraft som ger mitt liv innehåll och ny riktning.

Det här hänger ihop med Guds ord och löften. Tro tar nämligen det som Gud har sagt och för det in i mitt personliga liv så att det blir ett personligt ord, ett personligt löfte. Guds ord får på så sätt ett ärende rakt in i en människas liv och vardag.

Dietrich Bonhoeffer talar om Guds ord på fyra olika sätt:

  • Guds skaparord. Det ord som skapade universum. Ett ord fyllt av kreativitet och kraft.
  • Guds skrivna ord. De ord och löften som kommer till oss genom Bibeln blad.
  • Guds inkarnerade ord. Jesus som Ordet som blir människa och bor bland oss (Joh 1:14)
  • Guds förkunnade ord. Predikan är alltså inte bara mänskliga ord utan blir genom den helige Andes kraft och vakande till Guds ords tilltal in i en människas liv. Vi kan läsa om det vidare i 1 Thessalonikerbrevet.

”Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.” (1 Thess 2:13)

Guds ord är verksamt i den människa som tar emot det i tro! När hon litar på det och hänger upp sitt liv på det.

I boken Driven av kärlek berättar Bruce Olson om hur han skulle förklara vad tro är för motilonindianerna. De byggde hyddor av höga trädstammar på minst 10 meter som de band samman i toppen. Inne i dessa höga hyddor knöt de fast sina sovmattor för natten. Inte nere vid marken utan så högt upp som möjligt. Det krävdes ett visst mått av tillit när man kravlade sig ut på sin sovmatta 8-10 meter upp i luften. Utifrån den bilden förklarade Bruce Olson att tro innebär att knyta fast sitt liv vid Jesus. Det handlar om tillit, överlåtelse, vila och glädje.

Allt detta tillsammans innebär att vi kan göra saker i tro på Gud: vi litar på honom och hans ord och löften, vi lyssnar och lyder, vi tar emot och sätts i rörelse.

2. En attityd och ett fokus fullt av HOPP

Många människor går in i detta nya år med rädsla och pessimism. Det är oro i världen. Det finns många stora hot och utmaningar: klimatet, krig och terrorism, ekonomi etc. För åtta år sedan vann Barak Obama presidentvalet i USA med ett budskap om hopp. För vi människor behöver hopp för att orka med både nuet och framtiden.

Hopp skapar kraft och framtidstro och sätter oss i rörelse mot en bättre framtid: i våra liv, i frösamlingens liv, för vår värld! Hoppet ger oss mod att trots allt ge oss hän och gå framåt. Hur kommer det sig?

Hoppet är förankrat i Guds framtid och i att vi vet hur allt kommer att gå. Vi vet vem som till slut kommer att stå som segrare. Vi är hoppets människor därför att vi är påskens människor. Vi tror på Jesus Kristus som visserligen dog, men som är den uppståndne! Och samma ande som väckte Jesus från de döda är verksam i ditt och mitt liv idag!

Vi möter inte framtiden ensamma eller prisgivna till mörkrets makter. För Guds folk är alltid framtiden ljus och lång! Det gör att vi kan möta livet, utmaningar, den nya dagen och det nya året inte bara med optimism – det blir ganska snart genomskådat om det inte är fröankrat i en större verklighet – utan med en attityd och ett fokus i livet som är fullt av det hopp som Jesus ger.

Vänner, världen omkring oss ropar efter hopp idag. Hoppet har sin grund i Gud, i vem han är, vad han har gjort och vad han har lovat att göra. Det hoppet sviker oss aldrig!

3. KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar

Moder Teresa lär ha sagt att ”det är små ting gjorda med stor kärlek som förvandlar världen.” Hon har helt rätt i det. Det är ofta de där små sakerna i en relation som visar hur temperaturen i den relationen är. Man skrattar, ett leende, en gest, att göra något för den andre, en blomma, ett ord av uppskattning, de där enkla men magiska orden: Jag älskar dig! Hur ser temperaturen ut i de relationer du är involverad i? Hur ser dina små ting ut genom vilka du visar kärlek?

Några av de där viktiga mätarna på kärleken är vad vi tänker och vad dessa tankar formar för känslor inom oss. När jag tänker på min fru eller mina barn blir jag varm i hjärtat. Ibland när jag sitter på tåget på väg hem kan jag komma på mig med att sitta och småle när jag tänker på att jag snart är hemma hos den jag älskar. Och så blir hjärtat varmt. Jag tror att Gud är precis sån. Han älskar dig och mig och jag tror att hans hjärta ständigt svämmar över av kärlekskänslor för oss och för varje människa. (Ja han kanske till och med småler när han tänker på oss!)

”Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud för Gud är kärlek.” (1 Joh 4:7-8)

”Kära barn, låt oss inte älska med ord eller fraser, utan i handling och sanning.” (1 Joh 3:18)

Det räcker inta med att säga att vi älskar Gud. Det verkliga testet är relationen till ”de andra”.

  • De som tänker och tycker annorlunda
  • De som finns utanför vår nära sfär
  • De som motarbetar, ja, kanske hånar oss

Guds församling är inte en åsiktsgemenskap, den är en kärleksgemenskap – sammanhållen genom Guds kärlek i Jesus Kristus över och i våra liv.

När jag tänker på församlingen Brofästet känner jag ibland oro. Olikheter och olika agendor och behov hotar att söndra vår gemenskap. Skörheten som finns i att orka bära gemenskapen vidare. Tröttheten över att vi är så få.

Oftast känner jag en sådan värme i hjärtat! Vilken förmån det är att få vara med i den här församlingen! Vilken glädje det är att få mötas till bön, till gudstjänst och till gemenskap! Brofästet är ständigt en påminnelse, inte om människors fantastiska storverk, utan om att mitt i skörheten och ibland kampen uppenbaras Guds kärlek och storhet. Det finns ingen församling i världen jag hellre vill tillhöra än denna!

Brofästets vision lyder: ”Vi vill att människor ska komma till tro på Jesus och vara del av en gemenskap där alla växer i tro och i kärlek.” Hur blir det så? Låt oss be den helige ande att fortsätta och fylla våra hjärtan med stor och strak kärlek. Låt oss söka efter sätt att visa varandra kärlek både i ord och i handling:

  • Be för varandra
  • Ha omsorg om varandra
  • Välsigna varandra
  • Innesluta och acceptera varandra
  • Hedra och lyfta upp varandra

När det sker och blir det Brofästet är känt för kommer människor att kunna säga om oss som man sa om de första kristna: ”Se hur de älskar varandra!” Det är det vittnesbörd som vår värld behöver och som förmår skapa hopp och föda tro mitt i en orolig tid.

Vi har talat om TRO på Guds ord och löften, om en attityd och ett fokus i livet fullt av HOPP och om KÄRLEK uttryckt genom våra handlingar. ”Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)