Tro – relation och förvissning

tro

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag själv behöver – hamnade jag i det som kallas för trons kapitel i Hebreerbrevet (Hebr 11). Där beskrivs vanliga människors vandring med Gud och i trons gemenskap med Gud. Och jag tror att deras erfarenhet av vad tro handlar om kan ge uppmuntran och nytt fokus till oss och hjälpa oss lyfta blicken från våra vardagliga omständigheter för att se Guds oändliga möjligheter!

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. (Hebr 11:1-3)

Kapitlet inleder med att beskriva tro som övertygelse och visshet. Och visst stämmer det – också. Men utifrån alla berättelser i Hebreerbrevet 11 om människor som levde trons liv måste man dra slutsatsen att tro först och främst är en relation. Tro beskriver den gemenskapsrelation som du och jag får ha med Gud och vad den relationen för in i våra liv. En nyckel till detta är de där orden vi ibland nästan glömmer i citatet ovan, eftersom de är insprängda mellan två så starka ord om vad tro är: Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd (v. 2). Vad innebär det? Och vilket vittnesbörd talas det om här?

Hela kapitlet beskriver olika människors vandring i tro tillsammans med Gud. Det är en gemenskap och en relation som bygger på förtroende och tillit. De litade på Gud oavsett hur saker och ting såg ut och var runt omkring dem. De var fast förankrade i att Gud förmår göra det han lovat och så höll de fast vid det. Tron var deras fasta övertygelse, deras visshet, och Gud gav dem sitt vittnesbörd; han bekände sig till deras tro och till den relation de hade med varandra.

Trons relation bygger på gemenskap med Gud. Gemenskap bygger på tillit, att lita på Gud och att han är den han säger att han är och att han kan och vill det han säger att han kan och vill. Men också att jag är den han säger att jag är – hans barn, han älskade.

Vi behöver ständigt påminna och uppmuntra varandra om detta! Gud är den han säger att han är! Gud kan det han säger att han kan! Han är undrens Gud. Han är den som ser våra liv. Han håller oss i sin hand. Han talar in i våra liv. Han leder våra liv. Han förmår förändra våra små sammanhang och spränga våra mentala begränsningar. Det finns inget så stort och så underbart att Gud inte förmår det. Hans kraft och Ande är verksam i våra liv och idag! Det var denna atmosfär av tro som ”fäderna” levde i enligt Hebreerbrevet 11. De vandrade tillsammans med Gud och inget var längre omöjligt. Denna trons atmosfär inbjuder Gud dig och mig att leva i också idag!

Tro är den gemenskap i vilken vi får gå med Gud! Allt det som trons kapitel i Hebreerbrevet berättar om sker därför att människor går tillsammans med Gud. Trots sina svagheter, sina tvivel och misslyckanden, sin synd och sina tillkortakommanden blir de levande bevis på vad det innebär att leva genom den kraft som tron ger att få se det Gud lovar och sagt bli till verklighet.

I vårt svenska språk har ordet tro ju blivit ett besvärligt ord. Istället för att beskriva något som står fast har det kommit att beskriva det som inte är riktigt säkert eller inte riktigt går att lita på. T ex: ”Stängde du av kaffet? Vet inte, jag tror det.” Eller ”tro och tro, här gäller det att vara säker. Tro får man göra i kyrkan.” Eller att tro blivit motsatsen till vetenskap och vetande.

När Hebreerbrevets författare ska beskriva tro gör han det med ord som är så långt ifrån osäkerhet han kan komma. (Och nu följer en liten lektion i nytestamentlig grekiska. Ber om ursäkt för det.) Hebreerbrevet 11:1 använder två ord för att beskriva vad tro är och vad tro åstadkommer. I Folkbibeln översätts de med övertygelse och visshet, i Bibel 2000 med grund och visshet och i 1917 års översättning med fast tillförsikt och övertygelse. På grekiska heter de här två orden hypostasis och elegchos.

Det första beskriver den tro genom vilken framtiden blir realiserad här och nu. Det vi ser i framtiden utifrån Guds löften och ord blir förverkligat i och genom tron. Det dras in i vår nuvarande verklighet. De är med och skapar grunden för våra liv. Hypostasis är ett ord som används för att beskriva en lagfart, det dokument som garanterar ägandeskapet av något. Lika säkert som att jag äger det hus jag har lagfart på, lika säkert är det att vad Gud har sagt ska bli verklighet.

Det andra ordet beskriver den tro genom vilket det som ännu är synligt blir synliggjort. Elegchos betyder bevis och används om bindande bevis i domstol. T ex ”vi har inte sett brottet i verkligheten, men alla bevis binder dig vid gärningen.” Om tro skulle man på ett motsvarande sätt kunna säga: ”vi har inte sett uppfyllelsen av Guds löften, men tron är det bevis som gör oss övertygade om att de kommer att bli verklighet”.

Detta gör att tro både är en levande relation med Gud som vi får leva i och en säkerhet och en förvissning. Tro är det sammanhang och den funktion som gör det Gud har sagt till verklighet och som gör det vi ännu inte ser synligt.

Och för att beskriva hur detta sker skriver Hebreerbrevets författare: ”Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till genom något synligt” (v. 3).Universum, i hela sin oändlighet och sin mångfald av stjärnor, planeter, galaxer och himlakroppar, har sitt ursprung i ett ord av Gud. Oavsett hur vi tänker oss att det gått till står det fast: ett ord av Gud. Och inte bara att Gud en gång satte igång allt, han uppehåller detta allt och för världen framåt för sina syften – genom sitt ord. Om nu Gud gör detta med universum och med historiens gång, skulle han inte också kunna skapa nytt i våra liv?

Guds Ord och Guds löften förmår forma nya verkligheter där vi för länge sedan slutat se några möjligheter. Det var denna tro som gjorde att alla de människor som Hebreerbrevet 11 berättar om fick Guds vittnesbörd. Trons logik handlar om att det vi idag ser inte har kommit till genom något synlig utan har sitt ursprung i Guds hjärta. Gud förmår att skapa ut ur intet. Han behöver inget råmaterial för att göra det han vill. Så är det också med hans löften i våra liv. Ut ur det vi inte ser formas nya verkligheter och livet förändras.

Tro, har vi lärt oss, är vissheten om det vi ännu inte ser, men också den kraft som kopplar ihop oss med Gud så att detta blir synligt och verkligt. Genom trons ögon och i trons gemenskap ser vi redan det Gud har lovat som om det redan har skett. Idag inbjuder Gud dig och mig till denna trons gemenskap med honom. Han inbjuder oss att gå med honom och börja ta emot hans Ord och hans löften som något han längtar efter att låta bli verklighet i ditt liv.

Predikan av Peter Svanberg i Brofästet 180114

 

Annonser

Ny börjar det!

Välkommen till ett nytt år med Församlingen Brofästet!

Söndag 14 januari startar vi upp året tillsammans med en dag av bön och gemenskap inför Herrens ansikte.

Kl 13 möts vi till BÖN INFÖR DET NYA ÅRET

Kl 15 (ungefär) fikagemenskap

Kl 16 firar vi GUDSTJÄNST och delar Herrens måltid med varandra

hands%20folded%20in%20prayer-799927

 

Saliga de ödmjuka

­­­­­­­­­­­­­­­Tänk på de människor i din omgivning eller i vår värld som du kan beteckna som ödmjuka människor. Vad är deras hemlighet? Har de alltid varit sådana? Vad är det för berättelse och livserfarenhet som format dem? I Mika 6:8 talas det om att ”vandra ödmjukt med din Gud.” Vandringen är viktig. Processen är viktig. Det sker något i mötet och gemenskapen med Gud.

1 Mosebok berättar om Jakob – Abrahams sonson. Och vad kan man säga om honom annat än att han hade ett enastående självförtroende och en fantastisk förmåga att ta sig fram i livet. Hans livsberättelse är också en berättelse om lögner, svek och högmod. Det är hur han lurade till sig förstfödslorätten. Det är hur han lurades av Laban. Det är Rakel och Lea. Det är hur han berikade sig genom sin svärfars boskapshjordar. Men allt verkar ändå gå Jakob väl tills en dag livet kommer ifatt honom. Scenen är den att följande dag ska han möta sin bror Esau, honom som han lurat på faderns välsignelse, och Jakob är rädd. Ensam vid floden Jabbok brottas han hela natten med en okänd man.

jacob-angel1När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob”. Han sade: ”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat.” Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.”  När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften. (1 Mos 32:25-31)

Mötet med Gud förändrar oss. Det sätter spår. Det satte stora spår i Jakobs liv. Han fick ett nytt namn. Men han var också märkt av mötet, ödmjukad. Resten av sitt liv påmindes han av varje steg han tog om Guds storhet och nåd. Att vandra ödmjukt med Gud innebär andligt sätt att ”halta på höften”. Det innebär att vara medveten om att inte bara mina naturliga gåvor kommer från Gud, utan att jag också ständigt är föremål för hans oförtjänta godhet och nåd. Jag tillhör inte längre mig själv. Jag är helt och hållet hans. Och jag böjer mina knän i ödmjukhet infor honom.

Det är den insikten Jesus talar om i saligprisningarna. Det börjar med insikten om sin egen andliga fattigdom. ”Saliga är de som är fattiga i anden,” säger han. (Matt 5:3) Det handlar om de människor som bär med sig insikten att de inte har något att komma med inför Gud och att allt är nåd och en gåva utifrån hans gränslösa kärlek. Så fortsätter Jesus – och jag tror han överraskar alla som lyssnar: ”för dem tillhör himmelriket.” Dem tillhör det område där Guds vilja sker, där Guds kraft och makt är påtaglig och närvarande och där hans namn äras och upphöjs. Och som Jesus har lärt oss så handlar detta inte bara om den himmelska världen utan i lika hög grad om vår fysiska, jordiska värld: ”på jorden, som i himlen.” (Matt 6:10) Andlig fattigdom leder till den ödmjuka och överlåtna tro som förlöser Guds rikedomar och kraft här på jorden!

Ödmjukhet handlar också om karaktär och är något som den helige Ande formar i en mäniskas inre. Den är ett uttryck för Andens frukt i en människas liv – ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning” (Gal 5:22) – och den kännetecknas av en stark gudsmedvetenhet.

Gud längtar efter människor som vandrar ödmjukt inför och i gemenskap med honom. De ödmjuka har sällan fokus på sig själva, varken på sina brister eller förtjänster. De ödmjukas fokus är på Gud. Det är därför Jesus också kan säga i saligprisningarna: ”Saliga är de ödmjuka, för de ska ärva jorden.” (Matt 5:5) Gud anförtror sina skatter till människor som vandrar i ödmjuk gemenskap med honom. De ska få ärva jorden. Det är vad Gud vill göra med oss! Det är inte de som i världens ögon är mäktigast, mest framgångsrika och hyllas av massorna som ska stå som segrare till slut! Nej, det är de som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta. De som, likt Jesus, vandrar i gemenskap med Fadern och som känner hans hjärta.

Så kommer vi tillbaka till orden i Mikas bok. Det finns en gudomlig längtan i de orden. Det finns också en underbar inbjudan i de orden. Gud längtar efter och söker efter människor som vill ”vandra i ödmjukhet med sin Gud.” Att ”vandra… med” beskriver relation, förtrolighet, närhet och gemenskap. Gud vill ha gemenskap med dig och mig för att han älskar oss och han längtar efter att fylla våra livs tomhet med hela den himmelska världens alla rikedomar och välsignelser. Det är därför han söker efter människor som kommer ödmjukt, fattiga och tomma i sig själva. Det handlar helt enkelt om att ju mindre av eget bråte som är i vägen, ju mer kan Gud fylla oss med sina välsignelser. Och ju mer han får fylla på, desto starkare blir flödet och närvaron av hans helige Ande i ditt liv. För det finns en stark koppling mellan ödmjukhet, fördjupad gemensakap med Gud och mer kraft genom den helige Ande i en människas liv. Och Gud längtar efter att få fylla dig så att det flödar över med sin Ande, sin kärlek, sin närvaro och sin kraft.

 

 

Ödmjukhetens väg

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så extrem. Men mitt i allt detta kommer Guds Ord och talar till oss om en annan väg. Om ödmjukhetens väg.

Den tredje delen i det Gud längtar efter att våra liv ska innehålla enligt Mika 6:8 handlar om ödmjukhet – att vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. I både det gamla och det nya testamentet ses ödmjukhet som en del i sann och äkta gudsfruktan och ett rätt förhållande till Gud. Orden i 1 Petrusbrevet är ett exempel på det.

Klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne. (1 Petr 5:5-6)

Vad betyder det att vara ödmjuk?

Det hebreiska ord som i Mika 6:8 är översatt med ordet ”ödmjukt” bär med sig betydelser som låg, nedböjd, fattig och tom. Den som är ödmjuk har på något sätt insett inte bara sin egen begränsning utan att inför Guds storhet och fullkomliga kärlek har jag inte mycket att komma med att tillägga. I Mika 6:6 frågar människor: ”Med vad skall jag komma inför Herren?” Sanningen är att Gud behöver inget! Istället säger han: ”Kom tom, kom fattig! Så ska jag fylla dig med mig själv, med min Ande och mitt överflöd.”

Nya testamentet lyfter fram Jesus som vår förebild i att vandra ödmjukhetens väg. I Matteusevangeliet säger Jesus såhär:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda lätt. (Matt 11:28-30)

Vilken tung börda det är att bära! Själviskhet, högmod, egocentrism. Att lära sig att gå ödmjukhetens väg är den lätta börda som Jesus talar om som sitt ok. ”Lär av mig,” säger han. Jesus beskriver sig som mild och ödmjuk i hjärtat. Om du och jag vill veta vad det innebär att vandra ödmjukt med vår Gud så är Jesus förebilden. Och visst stämmer Jesu liv väl in i detta med fattig och tömd på allt sitt eget. Han föddes i ett stall och levde under enkla förhållanden. Han var hemlös och kringvandrande. Han levde beroende av Guds Ande, Guds ledning, Guds närvaro och av Guds och människors försyn och hjälp.

Men det finns en fara när vi beskriver Jesus som ödmjuk. Det är att så många tror att ödmjuk och mesig är synonymer. Jesus var inte mesig. Jesus var Gud. Men han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:7) Han tömde sig på hela himmelens härlighet för att bli lika oss och dela våra liv. När Jesus kommer till oss, kommer han i ödmjukhet. Jesus säger att vi ska lära av honom för han är mild och ödmjuk i hjärtat.

Ödmjukhet och tro hör samman.

Jesus lever i en relation med Gud där han hela tiden gör det han ser sin Fader göra och säger det han hör sin Fader säga. Det finns en fullständig överlåtelse till Gud i Jesu liv. Det är Fadern som är hans fokus. Det är han som är källan och det är hans syften som är målet i Jesu liv. Denna överlåtelse, denna inställning av att ta emot allt från Fadern är precis det som tro handlar om. Att tro är ett verb. Det är något vi gör. Det innebär att överge förtröstan på vår egen förmåga och önskan om att ha allt under kontroll, för att istället helt lita på Gud, på hans Ord och löften och på han förmår att göra det han har sagt. Och att sedan kasta sig ut i det vi inte känner till i tilliten till Gud att han har allt under kontroll.

Det är ju där kampen ofta står. Att släppa taget. Att verkligen lita på Gud. Att vandra vägen fram och lita på att han leder. Det är där de där tyngsta bördorna finns i våra liv. Ofta vill vi hellre bära dem själva än att överlämna dem i Jesu händer. Men Jesu inbjudan till oss att komma till honom och ta emot hans ok och få vila för vår själ är en inbjudan till en djupare och mer hel överlåtelse till honom. Det är en inbjudan att tro och lita och förtrösta på honom, på hans försyn och förmåga.

Kanske är det så att du bär på tunga bördor i ditt liv just nu. Kanske finns det saker som du behöver hjälp att släppa taget om. Jag vill inbjuda dig att just nu ta en stund i bön och överlämna detta till Jesus.

Överlåtelsebön

Jesus, denna stund överlämnar jag mig själv, mitt liv och alla de bördor som tynger mig just nu i dina händer. Jag nämner dem här en och en inför dig. ___________ Tack att jag är fri! Jag vill leva och tjäna dig och lära av dig som är mild och ödmjuk i hjärtat. Amen.

I nästa text fortsätter vi att fundera över hur detta att vandra ödmjukt med vår Gud formar våra liv.

 

Undervisningshelg med Hans Sundberg 18-19 november

Åter igen har vi förmånen att tillsammans med Filadelfia Södra Öland och Vardagskyrkan inbjuda till en undervisningshelg med Hans Sundberg, pastor i församlingen Mosaik i Uppsala. Lördagseftermiddagen hålls samlingarna i Filadelfia och på söndagen i Brofästet. Vi tror att Gud under den här helgen genom sin Ande vill styrka och uppmuntra oss var och en personligen men också som hans församling och utrusta oss till det som är vår kallelse.

Hans Sundberg

Hans beskriver sig själv såhär: ”Jag har haft förmånen att predika evangeliet om Jesus i nära fyrtiofem år. Första gången jag stod i predikstolen var jag bara sexton. Jag är väldigt tacksam till Gud för förtroendet.

Jag har många års teologistuider bakom mig, på Fjellstedtska Skolan, Betelseminariet, Uppsala Universitet och Stockholms Universitet. 1986 doktorerade jag i systematisk teologi/tros- och livsåskådningsvetenskap.

Jag har varit församlingspastor, seminarielärare, församlingsplanterare i olika länder, handledare och National Direktor för Vineyardrörelsen. Alltid engagerad i ekumenik och mission, fler måste få höra de riktigt goda nyheterna! Numera är jag fokuserad på ledarutveckling i Sverige, Norden, Nepal, Indien med mera, och leder tillsammans med min fru Lotta församlingen Mosaik.

Tider under helgen:

Lördag 18 november 15.00 – ca 18.00 i Filadelfia, Mörbylånga. Det blir två undervisningspass med en paus för fika och gemenskap i mitten.

Söndag 19 november 15.15 mingelfika och gemenskap i Brofästet följt av GUDSTJÄNST kl 16.00. Hans medverkar vid dessa tillfällen och vi kommer också att ge utrymme för att dela Jesusberättelser och att få förbön.

Under söndagen kommer även de tre församlingarnas ledarskap mötas till gemenskap, samtal och bön.

 

Arrangörer: Församlingen Brofästet, Filadelfia Södra Öland och Vardagskyrkan

Öppna era hjärtan

Den 16 augusti 2014 höll dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal som har blivit historiskt. Många menar att det var en avgörande orsak till att Alliansen förlorade regeringsmakten och att Sverigedemokraterna gick starkt fram i det årets riksdagsval. Vad var det han sa som var så anmärkningsvärt? Med den annalkande flyktingkrisen i åtanke vädjade statsministern till det svenska folket att visa tålamod med minskat reformutrymme. ”Öppna era hjärtan för att se människor i stark stress och med hot om det egna livet som flyr…” Många öppnade sina hjärtan. Dock inte alla. Och resten är historia.

I vår miniserie med reflektioner över Mika 6:8 ”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” har vi kommit till ÄLSKA BARMHÄRTIGHET. Det var barmhärtighet som Fredrik Reinfeldt vädjade om och beskrev så väl i sitt tal. Jag menar att barmhärtighet innehåller följande saker: Först att se, sedan att öppna sitt hjärta för den människa/de människor man ser, för att våga beröras in i djupet av sin varelse och sedan sättas i rörelse för att i handling möta det man sett.

Barmhärtighet är ett av de mest centrala begreppen i Bibeln. Det beskriver Guds förhållande till oss människor och sin skapelse och det beskriver kärnan i mötet mellan människor. I den hebreiska Bibeln (GT) används ordet hesed för att beskriva detta. Men det ordet är så mycket större och mer innehållsrikt än att bara översättas med barmhärtighet. Det beskriver Guds förbundstrohet till sitt folk och till oss människor. Det beskriver hans godhet, nåd och kärlek. Det beskriver Guds väsen, vem Gud är. Han är trofast. Han är uthållig. Han är barmhärtig. Han är kärlek! Och så fylls Bibelns blad av ställen som beskriver hur Gud ständigt öppnar sitt hjärta för oss. Ett väldigt fint exempel finner vi i Ps 103:8-14.

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och stor i nåd. Han går inte ständigt tillrätta och behåller inte sin vrede för evigt. Han behandlar oss inte efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som vördar honom. Så långt som öster är från väster, så långt avlägsnar han våra synder från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som vördar honom, för han vet hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft.

Gud öppnar sitt hjärta och han väntar sig att vi som vill leva i hans efterföljelse drivs av samma öppna hjärta för våra medmänniskor. Jesus tydliggör det i Bergspredikan där han säger: ”Var barmhärtiga som er himmelske fader är barmhärtig.” (Matt 5:7) På det sätt som Gud i Jesus har öppnat sitt hjärta för dig och mig ska vi öppna våra hjärtan för andra och varandra. Se – öppna våra hjärtan – beröras – handla.

good-samaritanEn av Jesu mest kända liknelser handlar om barmhärtighet. Du hittar den i Lukas kapitel 10. Men innan vi kommer så långt som till liknelsen för Jesus ett samtal med en laglärd. Mannen kommer och frågar vad han ska göra för att få evigt liv. Jesus bollar frågan tillbaka: ”Vad står det skrivet i lagen?” (26) Mannen citerar från den judiska trosbekännelsen om att älska Gud av hela sitt hjärta, själ, kraft och förstånd samt att ”älska din nästa som dig själv.”(27) ”Gör det så får du leva,” svarar Jesus (28). Men mannen har svårt att ta emot de orden och frågar då urskuldande vem hans nästa är. Det är då Jesus berättar om mannen som färdades mellan Jerusalem och Jeriko och föll i rövarhänder. Så kom en präst. Han såg mannen, men inget hände i hans hjärta, så han skyndade förbi. Leviten likaså. Slutligen kom samariern. ”När han såg mannen förbarmade han sig över honom.” (33) Så följer beskrivningen av vad han gjorde allt från antiseptisk sårtvätt till hotellbetalning. Till slut ställs frågan – och den är omvälvande och oväntad och lite bak och fram – ”Vem av de tre var den mannens nästa?” Och svaret: ”Den som visade honom barmhärtighet.” (37)

Att vara en nästa innebär att se, öppna sitt hjärta, beröras och sedan göra något och på så sätt visa en annan människa barmärtighet, oavsett vem hon är och oavsett var hon kommer ifrån, har för tro eller livsstil. ”Gå du och gör som han,” är Jesu ord till den laglärde och också till oss.

På dörren till frysen i vårt kök hänger en magnet med ett citat från John Wesely. Jag tror att det är oerhört relevant i det här sammanhanget:

quote-do-all-the-good-you-can-by-all-the-means-you-can-in-all-the-ways-you-can-in-all-the-places-you-john-wesley-355045

Genom profeten Mika talar Gud till sitt folk om att det han söker inte är offergåvor eller religiösa ceremonier. Han söker ett folk som älskar barmhärtighet och som drivs av barmhärtighet. I början skrev jag att barmhärtighet är ett centralt begrepp i hela Bibeln. Jag tror att det är så därför att det också måste vara ett centralt begrepp i våra liv. Min vision av den kristna gemenskapen, av församlingen, är att den ska kännetecknas av barmhärtighet och av människor som, precis som Paulus skriver till församlingen i Kolosse, har klätt sig i barmhärtighet och kärlek.

 

”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.” (Kol 3:12-24)

Barmhärtighet är ett val du och jag har att göra. Varje dag och i varje ny situation. Att öppna våra hjärtan och våga beröras. Att lyfta och hjälpa. Att trösta och hela. Att be om förlåtelse och ge förlåtelse. Att välja kärlek i alla lägen. Att inse att barmhärtighet är viktigare än att vinna eller ha framgång. Och att låta detta genomsyra ditt liv, din vardag, dina relationer, dina val och handlingar. Och för oss som församling är det ett val som får avgöra hur vi formar gemenskap och möter världen runt omkring.

SE – ÖPPNA – BERÖRAS – HANDLA = BARMHÄRTIGHET

 

Peter Svanberg

Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act justly”, dvs handlar rätt/rättfärdigt. Vad innebär det?

Det är tydligt att det är skillnad på att ha rätt och att handla rätt. I det första fallet är ordet rätt ett adjektiv som beskriver något som du/jag har – rätt, i förhållande till fel. Fel åsikt, fel position, fel uppfattning, fel ursprung, fel kön, fel etc. Så mycket i vårt samhälle idag bygger just på detta att ha rätt eller att vara rätt. Och tyvärr är det detsamma i den kristna världen. Vem har mest rätt i den eller den frågan? Och så dras skiljelinjerna upp. Det är ju så man vet vem som är inne eller ute. Det är ju så man upprätthåller kontroll och skapar trygghet för den egna gruppen och etablerar sitt sammanhangs exklusivitet.

Men det är också detta som är så ödesdigert för vad som sker med gemenskapen. Det går sönder. Människor far illa. Såren blir djupa. Att ha rätt är inte en garanti för att människor gör rätt.

I Johannesevangeliet 8 finner vi en av evangeliernas mest kontroversiella berättelser, den om Jesus och kvinnan som hade ertappats med äktenskapsbrott. Och under tiden du fortsätter läsa kan du också fundera på vad det är hos Jesus som gör berättelsen så kontroversiell. Det jag vill tydliggöra idag är skillnaden mellan ordet rätt när det används som adjektiv och när det används som adverb och hur det faktiskt kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jesus är i templet. De skriftlärda och fariséerna kommer med en kvinna och ställer henne framför Jesus. De citerar Mose lag och säger att den kräver att en sådan kvinna måste stenas till döds. De har ett kassaskåpssäkert fall. De vet att de har rätt! Och så frågar de Jesus: Vad säger du? Och bakom den frågan ligger ju hela batteriet av gränsdragningsfrågor. De vill så gärna hitta ett sätt där de kan definiera Jesus som fel i förhållande till deras gränsdragningar och så kunna anklaga honom för heresi. Så hamnar vi i skärningspunkten i konflikten mellan fariséerna och Jesus, mellan rätt och fel. Och kvinnan som står där inför dem alla, hon var bara ett offer och ett lockbete i maktens ränker.

Men Jesus vänder hela fokuset från rätt som adjektiv till rätt som adverb. Ett adverb är ett ord som beskriver en handling. T ex, Hon sjunger vackert. Han går sakta. I Mikatexten är det nämligen ett rätt handlande som Gud önskar och som definierar det goda han har för oss människor. Det är därför Jesus säger: ”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen.” Synd handlar inte om åsikter eller bibeltolkning. Synd handlar om det som sker i relation till Gud, medmänniskor, mig själv och skapelsen – i tankar, ord och handlingar.

Givetvis vet vi ju så här i efterhand att Jesus, Guds Son och Guds eviga Ord, har rätt. Men han hävdade inte sin rätt att ha rätt! För det var inte det som det hela handlade om. Han är ju också den ende som aldrig gjort orätt – syndat. Han var ju den ende som var kvalificerad att kasta den första stenen! Men han gjorde inte det! En efter en lämnar männen scenen, den äldste först och sedan de andra. Kvinnan står ensam kvar. Inte heller Jesus dömer henne, trots att han hade makt att göra det. Varför?

neither-do-i-condemn-thee-medium

När ordet rätt eller rättfärdighet används framför allt hos profeterna som något som Gud söker  – och Jesus står ju i mångt och mycket i den traditionen – handlar det nästan alltid om en rättvisa som upprättar och återupprättar både människor och gemenskap. Jesus öppnar vägen igen in i gemenskap för den här kvinnan. Han öppnar vägen åter in i livet och återger henne både värdighet och heder. Samtidigt avslöjar han ondskan hos dem som var ute efter att se henne förnedrad och dödad. För vad gläder och ärar Gud mest, att en människa förnedras och dödas i hans namn eller att en människa upprättas och förs in i gemenskap igen i hans namn? Vad är viktigast, att ha rätt eller att återupprätta?

I Jesaja kapitel 58 ställs frågan om hur man fastar på ett rätt sätt, ett sådan som behagar Gud. Svaret tänker jag har bäring också på det vi talar om idag.

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)

Det är den sortens upprättande och icke fördömande gemenskapsuppehållande etik som Jesus ger uttryck för i Johannes 8. Och jag tror att han är en god förebild också för oss idag!

Så vad betyder allt detta för oss, för dig och mig och vårt liv tillsammans som kristen gemenskap? Att det inte är betydelsefullt vad som är rätt och fel och vad vi tror på? Nej, men att tyngdpunkten i hur vi är och gestaltar gemenskap måste ligga, inte i att alla har samma åsikter, utan i att leva på ett sådant sätt att våra handlingar upprättar människor och människor kan se Jesus genom oss.

Joel Halldorf skriver: ”Poängen med kyrkan är inte att utesluta människor, utan att innesluta. Livet i Kristus är liv i gemenskap. Dess främsta kännetecken är inte heroisk askes, utan en politik för vardagen; den är ett sätt allt leva i världen.[1]

Att göra det rätta, är ett sätt att leva i världen. Öppet, inbjudande, upprättande, attraktivt.

Jag tror att det är detta som sker när tyngdpunkten förflyttas från rätt som adjektiv till rätt som adverb, från att ha rätt till att handla rättfärdigt, från att skapa gränser till öppenhet och generositet, från att döma till att upprätta, från ett fokus på mig till ett fokus på oss och från bokstaven till Anden, för som Paulus skriver: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (1 Kor 15:45)

Var det inte just det som kvinnan fick uppleva i mötet med Jesus?

”Inte heller jag dömer dig. Gå! Synda inte mer!”

 

 

 

[1] Ledare i tidningen Dagen, 170922