Tro – relation och förvissning

tro

Ibland känner jag mig som världens sämste på det här med tro. Missförstå mig rätt här. Jag vet och är fast övertygad om vem jag tror på och vad jag tror på. Jag tvivlar heller inte på den kristna trons sanning eller på Guds existens. Inte för en dag. Men det är bara det att ibland så känns bönesvaren, alla de där häftiga berättelserna om Guds närvaro, kraft och seger väldigt avlägsna.

Jag brukar poängtera att tro först och främst är ett verb, det är något man gör, det är något levande och verksamt i en människas liv. Tro är också i allra högsta grad ett substantiv – en verklighet, ett tillstånd, en realitet och en relation att leva i och att leva av. Så när jag bad och funderade över vad jag skulle tala om inför detta nya år – vad det är vi behöver som församling, vad jag själv behöver – hamnade jag i det som kallas för trons kapitel i Hebreerbrevet (Hebr 11). Där beskrivs vanliga människors vandring med Gud och i trons gemenskap med Gud. Och jag tror att deras erfarenhet av vad tro handlar om kan ge uppmuntran och nytt fokus till oss och hjälpa oss lyfta blicken från våra vardagliga omständigheter för att se Guds oändliga möjligheter!

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. (Hebr 11:1-3)

Kapitlet inleder med att beskriva tro som övertygelse och visshet. Och visst stämmer det – också. Men utifrån alla berättelser i Hebreerbrevet 11 om människor som levde trons liv måste man dra slutsatsen att tro först och främst är en relation. Tro beskriver den gemenskapsrelation som du och jag får ha med Gud och vad den relationen för in i våra liv. En nyckel till detta är de där orden vi ibland nästan glömmer i citatet ovan, eftersom de är insprängda mellan två så starka ord om vad tro är: Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd (v. 2). Vad innebär det? Och vilket vittnesbörd talas det om här?

Hela kapitlet beskriver olika människors vandring i tro tillsammans med Gud. Det är en gemenskap och en relation som bygger på förtroende och tillit. De litade på Gud oavsett hur saker och ting såg ut och var runt omkring dem. De var fast förankrade i att Gud förmår göra det han lovat och så höll de fast vid det. Tron var deras fasta övertygelse, deras visshet, och Gud gav dem sitt vittnesbörd; han bekände sig till deras tro och till den relation de hade med varandra.

Trons relation bygger på gemenskap med Gud. Gemenskap bygger på tillit, att lita på Gud och att han är den han säger att han är och att han kan och vill det han säger att han kan och vill. Men också att jag är den han säger att jag är – hans barn, han älskade.

Vi behöver ständigt påminna och uppmuntra varandra om detta! Gud är den han säger att han är! Gud kan det han säger att han kan! Han är undrens Gud. Han är den som ser våra liv. Han håller oss i sin hand. Han talar in i våra liv. Han leder våra liv. Han förmår förändra våra små sammanhang och spränga våra mentala begränsningar. Det finns inget så stort och så underbart att Gud inte förmår det. Hans kraft och Ande är verksam i våra liv och idag! Det var denna atmosfär av tro som ”fäderna” levde i enligt Hebreerbrevet 11. De vandrade tillsammans med Gud och inget var längre omöjligt. Denna trons atmosfär inbjuder Gud dig och mig att leva i också idag!

Tro är den gemenskap i vilken vi får gå med Gud! Allt det som trons kapitel i Hebreerbrevet berättar om sker därför att människor går tillsammans med Gud. Trots sina svagheter, sina tvivel och misslyckanden, sin synd och sina tillkortakommanden blir de levande bevis på vad det innebär att leva genom den kraft som tron ger att få se det Gud lovar och sagt bli till verklighet.

I vårt svenska språk har ordet tro ju blivit ett besvärligt ord. Istället för att beskriva något som står fast har det kommit att beskriva det som inte är riktigt säkert eller inte riktigt går att lita på. T ex: ”Stängde du av kaffet? Vet inte, jag tror det.” Eller ”tro och tro, här gäller det att vara säker. Tro får man göra i kyrkan.” Eller att tro blivit motsatsen till vetenskap och vetande.

När Hebreerbrevets författare ska beskriva tro gör han det med ord som är så långt ifrån osäkerhet han kan komma. (Och nu följer en liten lektion i nytestamentlig grekiska. Ber om ursäkt för det.) Hebreerbrevet 11:1 använder två ord för att beskriva vad tro är och vad tro åstadkommer. I Folkbibeln översätts de med övertygelse och visshet, i Bibel 2000 med grund och visshet och i 1917 års översättning med fast tillförsikt och övertygelse. På grekiska heter de här två orden hypostasis och elegchos.

Det första beskriver den tro genom vilken framtiden blir realiserad här och nu. Det vi ser i framtiden utifrån Guds löften och ord blir förverkligat i och genom tron. Det dras in i vår nuvarande verklighet. De är med och skapar grunden för våra liv. Hypostasis är ett ord som används för att beskriva en lagfart, det dokument som garanterar ägandeskapet av något. Lika säkert som att jag äger det hus jag har lagfart på, lika säkert är det att vad Gud har sagt ska bli verklighet.

Det andra ordet beskriver den tro genom vilket det som ännu är synligt blir synliggjort. Elegchos betyder bevis och används om bindande bevis i domstol. T ex ”vi har inte sett brottet i verkligheten, men alla bevis binder dig vid gärningen.” Om tro skulle man på ett motsvarande sätt kunna säga: ”vi har inte sett uppfyllelsen av Guds löften, men tron är det bevis som gör oss övertygade om att de kommer att bli verklighet”.

Detta gör att tro både är en levande relation med Gud som vi får leva i och en säkerhet och en förvissning. Tro är det sammanhang och den funktion som gör det Gud har sagt till verklighet och som gör det vi ännu inte ser synligt.

Och för att beskriva hur detta sker skriver Hebreerbrevets författare: ”Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till genom något synligt” (v. 3).Universum, i hela sin oändlighet och sin mångfald av stjärnor, planeter, galaxer och himlakroppar, har sitt ursprung i ett ord av Gud. Oavsett hur vi tänker oss att det gått till står det fast: ett ord av Gud. Och inte bara att Gud en gång satte igång allt, han uppehåller detta allt och för världen framåt för sina syften – genom sitt ord. Om nu Gud gör detta med universum och med historiens gång, skulle han inte också kunna skapa nytt i våra liv?

Guds Ord och Guds löften förmår forma nya verkligheter där vi för länge sedan slutat se några möjligheter. Det var denna tro som gjorde att alla de människor som Hebreerbrevet 11 berättar om fick Guds vittnesbörd. Trons logik handlar om att det vi idag ser inte har kommit till genom något synlig utan har sitt ursprung i Guds hjärta. Gud förmår att skapa ut ur intet. Han behöver inget råmaterial för att göra det han vill. Så är det också med hans löften i våra liv. Ut ur det vi inte ser formas nya verkligheter och livet förändras.

Tro, har vi lärt oss, är vissheten om det vi ännu inte ser, men också den kraft som kopplar ihop oss med Gud så att detta blir synligt och verkligt. Genom trons ögon och i trons gemenskap ser vi redan det Gud har lovat som om det redan har skett. Idag inbjuder Gud dig och mig till denna trons gemenskap med honom. Han inbjuder oss att gå med honom och börja ta emot hans Ord och hans löften som något han längtar efter att låta bli verklighet i ditt liv.

Predikan av Peter Svanberg i Brofästet 180114

 

Annonser

One thought on “Tro – relation och förvissning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s