Ödmjukhetens väg

Ödmjukhet är långt ifrån vår tids individualistiska och egocentriska ideal.

Förra hösten skedde det som de allra flesta av oss hoppades inte skulle vara möjligt. Donald Trump vann presidentvalet i USA och han gjorde det med en vägvinnande mix av arrogans, egoism, hån och lögner. Vi förfäras med rätta över hans sätt att vara. Det är som en karikatyr av det allra sämsta vi kan tänka oss. Ändå fascinerar han oss. Och det är just det som är så farligt. Väldigt snabbt håller hans sätt på att utvecklas till det nya normala bland politiker och makthavare utöver vår värld.

Men det finns en fara till. Det vi ser framför våra ögon och som både väcker anstöt och kittlar vår nyfikenhet är också en karikatyr av sådant som faktiskt även återfinns i våra egna liv av själviskhet, egoism och stolthet. Och Trump gör att vi inte märker det. Han är så extrem. Men mitt i allt detta kommer Guds Ord och talar till oss om en annan väg. Om ödmjukhetens väg.

Den tredje delen i det Gud längtar efter att våra liv ska innehålla enligt Mika 6:8 handlar om ödmjukhet – att vandra i ödmjukhet i gemenskap med Gud. I både det gamla och det nya testamentet ses ödmjukhet som en del i sann och äkta gudsfruktan och ett rätt förhållande till Gud. Orden i 1 Petrusbrevet är ett exempel på det.

Klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne. (1 Petr 5:5-6)

Vad betyder det att vara ödmjuk?

Det hebreiska ord som i Mika 6:8 är översatt med ordet ”ödmjukt” bär med sig betydelser som låg, nedböjd, fattig och tom. Den som är ödmjuk har på något sätt insett inte bara sin egen begränsning utan att inför Guds storhet och fullkomliga kärlek har jag inte mycket att komma med att tillägga. I Mika 6:6 frågar människor: ”Med vad skall jag komma inför Herren?” Sanningen är att Gud behöver inget! Istället säger han: ”Kom tom, kom fattig! Så ska jag fylla dig med mig själv, med min Ande och mitt överflöd.”

Nya testamentet lyfter fram Jesus som vår förebild i att vandra ödmjukhetens väg. I Matteusevangeliet säger Jesus såhär:

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda lätt. (Matt 11:28-30)

Vilken tung börda det är att bära! Själviskhet, högmod, egocentrism. Att lära sig att gå ödmjukhetens väg är den lätta börda som Jesus talar om som sitt ok. ”Lär av mig,” säger han. Jesus beskriver sig som mild och ödmjuk i hjärtat. Om du och jag vill veta vad det innebär att vandra ödmjukt med vår Gud så är Jesus förebilden. Och visst stämmer Jesu liv väl in i detta med fattig och tömd på allt sitt eget. Han föddes i ett stall och levde under enkla förhållanden. Han var hemlös och kringvandrande. Han levde beroende av Guds Ande, Guds ledning, Guds närvaro och av Guds och människors försyn och hjälp.

Men det finns en fara när vi beskriver Jesus som ödmjuk. Det är att så många tror att ödmjuk och mesig är synonymer. Jesus var inte mesig. Jesus var Gud. Men han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:7) Han tömde sig på hela himmelens härlighet för att bli lika oss och dela våra liv. När Jesus kommer till oss, kommer han i ödmjukhet. Jesus säger att vi ska lära av honom för han är mild och ödmjuk i hjärtat.

Ödmjukhet och tro hör samman.

Jesus lever i en relation med Gud där han hela tiden gör det han ser sin Fader göra och säger det han hör sin Fader säga. Det finns en fullständig överlåtelse till Gud i Jesu liv. Det är Fadern som är hans fokus. Det är han som är källan och det är hans syften som är målet i Jesu liv. Denna överlåtelse, denna inställning av att ta emot allt från Fadern är precis det som tro handlar om. Att tro är ett verb. Det är något vi gör. Det innebär att överge förtröstan på vår egen förmåga och önskan om att ha allt under kontroll, för att istället helt lita på Gud, på hans Ord och löften och på han förmår att göra det han har sagt. Och att sedan kasta sig ut i det vi inte känner till i tilliten till Gud att han har allt under kontroll.

Det är ju där kampen ofta står. Att släppa taget. Att verkligen lita på Gud. Att vandra vägen fram och lita på att han leder. Det är där de där tyngsta bördorna finns i våra liv. Ofta vill vi hellre bära dem själva än att överlämna dem i Jesu händer. Men Jesu inbjudan till oss att komma till honom och ta emot hans ok och få vila för vår själ är en inbjudan till en djupare och mer hel överlåtelse till honom. Det är en inbjudan att tro och lita och förtrösta på honom, på hans försyn och förmåga.

Kanske är det så att du bär på tunga bördor i ditt liv just nu. Kanske finns det saker som du behöver hjälp att släppa taget om. Jag vill inbjuda dig att just nu ta en stund i bön och överlämna detta till Jesus.

Överlåtelsebön

Jesus, denna stund överlämnar jag mig själv, mitt liv och alla de bördor som tynger mig just nu i dina händer. Jag nämner dem här en och en inför dig. ___________ Tack att jag är fri! Jag vill leva och tjäna dig och lära av dig som är mild och ödmjuk i hjärtat. Amen.

I nästa text fortsätter vi att fundera över hur detta att vandra ödmjukt med vår Gud formar våra liv.

 

Annonser

En tanke på “Ödmjukhetens väg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s