Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)

”Kyrkan blir synlig i gemenskap”. Det är rubriken till Joel Halldorfs ledare i tidningen Dagen den 22 september 2017. Och visst är det så! Men det gäller inte bara kyrkan. Den kristna tron blir också synlig i gemenskap, eftersom den inte främst är en rad försanthållanden utan ett liv som levs i relation till både en levande Gud och de människor som vi har omkring oss. Jag tror att det är just detta hur tron blir synlig i gemenskap som orden i Mika 6:8 handlar om. Och grundläggande för detta är att förstå skillnaden mellan adjektiv och adverb.

Vad är det Gud förväntar av oss? Idag fokuserar vi på den första delen: ”att du gör det rätta.” I en del engelska biblar står det ”act justly”, dvs handlar rätt/rättfärdigt. Vad innebär det?

Det är tydligt att det är skillnad på att ha rätt och att handla rätt. I det första fallet är ordet rätt ett adjektiv som beskriver något som du/jag har – rätt, i förhållande till fel. Fel åsikt, fel position, fel uppfattning, fel ursprung, fel kön, fel etc. Så mycket i vårt samhälle idag bygger just på detta att ha rätt eller att vara rätt. Och tyvärr är det detsamma i den kristna världen. Vem har mest rätt i den eller den frågan? Och så dras skiljelinjerna upp. Det är ju så man vet vem som är inne eller ute. Det är ju så man upprätthåller kontroll och skapar trygghet för den egna gruppen och etablerar sitt sammanhangs exklusivitet.

Men det är också detta som är så ödesdigert för vad som sker med gemenskapen. Det går sönder. Människor far illa. Såren blir djupa. Att ha rätt är inte en garanti för att människor gör rätt.

I Johannesevangeliet 8 finner vi en av evangeliernas mest kontroversiella berättelser, den om Jesus och kvinnan som hade ertappats med äktenskapsbrott. Och under tiden du fortsätter läsa kan du också fundera på vad det är hos Jesus som gör berättelsen så kontroversiell. Det jag vill tydliggöra idag är skillnaden mellan ordet rätt när det används som adjektiv och när det används som adverb och hur det faktiskt kan vara skillnaden mellan liv och död.

Jesus är i templet. De skriftlärda och fariséerna kommer med en kvinna och ställer henne framför Jesus. De citerar Mose lag och säger att den kräver att en sådan kvinna måste stenas till döds. De har ett kassaskåpssäkert fall. De vet att de har rätt! Och så frågar de Jesus: Vad säger du? Och bakom den frågan ligger ju hela batteriet av gränsdragningsfrågor. De vill så gärna hitta ett sätt där de kan definiera Jesus som fel i förhållande till deras gränsdragningar och så kunna anklaga honom för heresi. Så hamnar vi i skärningspunkten i konflikten mellan fariséerna och Jesus, mellan rätt och fel. Och kvinnan som står där inför dem alla, hon var bara ett offer och ett lockbete i maktens ränker.

Men Jesus vänder hela fokuset från rätt som adjektiv till rätt som adverb. Ett adverb är ett ord som beskriver en handling. T ex, Hon sjunger vackert. Han går sakta. I Mikatexten är det nämligen ett rätt handlande som Gud önskar och som definierar det goda han har för oss människor. Det är därför Jesus säger: ”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen.” Synd handlar inte om åsikter eller bibeltolkning. Synd handlar om det som sker i relation till Gud, medmänniskor, mig själv och skapelsen – i tankar, ord och handlingar.

Givetvis vet vi ju så här i efterhand att Jesus, Guds Son och Guds eviga Ord, har rätt. Men han hävdade inte sin rätt att ha rätt! För det var inte det som det hela handlade om. Han är ju också den ende som aldrig gjort orätt – syndat. Han var ju den ende som var kvalificerad att kasta den första stenen! Men han gjorde inte det! En efter en lämnar männen scenen, den äldste först och sedan de andra. Kvinnan står ensam kvar. Inte heller Jesus dömer henne, trots att han hade makt att göra det. Varför?

neither-do-i-condemn-thee-medium

När ordet rätt eller rättfärdighet används framför allt hos profeterna som något som Gud söker  – och Jesus står ju i mångt och mycket i den traditionen – handlar det nästan alltid om en rättvisa som upprättar och återupprättar både människor och gemenskap. Jesus öppnar vägen igen in i gemenskap för den här kvinnan. Han öppnar vägen åter in i livet och återger henne både värdighet och heder. Samtidigt avslöjar han ondskan hos dem som var ute efter att se henne förnedrad och dödad. För vad gläder och ärar Gud mest, att en människa förnedras och dödas i hans namn eller att en människa upprättas och förs in i gemenskap igen i hans namn? Vad är viktigast, att ha rätt eller att återupprätta?

I Jesaja kapitel 58 ställs frågan om hur man fastar på ett rätt sätt, ett sådan som behagar Gud. Svaret tänker jag har bäring också på det vi talar om idag.

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)

Det är den sortens upprättande och icke fördömande gemenskapsuppehållande etik som Jesus ger uttryck för i Johannes 8. Och jag tror att han är en god förebild också för oss idag!

Så vad betyder allt detta för oss, för dig och mig och vårt liv tillsammans som kristen gemenskap? Att det inte är betydelsefullt vad som är rätt och fel och vad vi tror på? Nej, men att tyngdpunkten i hur vi är och gestaltar gemenskap måste ligga, inte i att alla har samma åsikter, utan i att leva på ett sådant sätt att våra handlingar upprättar människor och människor kan se Jesus genom oss.

Joel Halldorf skriver: ”Poängen med kyrkan är inte att utesluta människor, utan att innesluta. Livet i Kristus är liv i gemenskap. Dess främsta kännetecken är inte heroisk askes, utan en politik för vardagen; den är ett sätt allt leva i världen.[1]

Att göra det rätta, är ett sätt att leva i världen. Öppet, inbjudande, upprättande, attraktivt.

Jag tror att det är detta som sker när tyngdpunkten förflyttas från rätt som adjektiv till rätt som adverb, från att ha rätt till att handla rättfärdigt, från att skapa gränser till öppenhet och generositet, från att döma till att upprätta, från ett fokus på mig till ett fokus på oss och från bokstaven till Anden, för som Paulus skriver: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (1 Kor 15:45)

Var det inte just det som kvinnan fick uppleva i mötet med Jesus?

”Inte heller jag dömer dig. Gå! Synda inte mer!”

 

 

 

[1] Ledare i tidningen Dagen, 170922

Annonser

One thought on “Rätt – när grammatiken är skillnaden mellan död och liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s